lördag 4 juni 2011

Uppfylld av juni

Jag undrar om det finns någon vackrare månad än juni? Inte i min värld åtminstone. Idag har jag haft en fantastisk dialys. Kände redan när jag vaknade att det skulle bli en bra dag, fast jag lyckades få tag i laddarsladden i morse när jag skulle stänga av larmet och telefonen flög genom rummet och landade med en smäll mot dörren (ja, den klarade sig).

Det var en av mina favoritchaufförer som körde mig hem idag. Han frågar alltid så glatt: "Har du cyklat färdigt nu?" Och han kom ihåg att jag hade varit i Tyskland. Det är banne mig inte dåligt, så många patienter som de kör hit och dit på dagarna. Jag ska faktiskt sätta in Dagens Ros till alla mina goa och glada taxichaufförer. Sedan finns det ju några rejäla bottennapp, men de är undantagen som bekräftar regeln.

Efter en slapp eftermiddag hemma (tyckte jag var värd det eftersom jag körde stenhårt på cykeln idag) bar det av till Tuve där vi skulle sjunga för Marie, vår dirigent, som fyller 50 idag. Hon hade satt upp ett stort tält i trädgården där alla satt bänkade och åt och drack gott, precis som det ska vara. Många i kören (musikkommittén, co-dirigenter m fl) var redan där när vi kom och de sällade sig naturligtvis till oss. Jag tror Marie hade väntat sig någon form av hyllning från kören, men hon grät likafullt när vi sjöng "Friends, just friends". Gud vad jag älskar kören!

Otroligt - här sitter jag omgiven av svalornas sisande och kråkornas kraxande (det där sista skulle jag gärna vilja ha lite mindre av, det är väldigt gott om kråkor här i år!) och någonstans sjunger en koltrast. Och det känns knappt att fönstret är öppet, bara ibland fläktar en sval vind in i mitt rum. Det här bara MÅSTE vara den absolut vackraste tiden på året ...

Tjåggarång!

fredag 3 juni 2011

Ett lite allvarligare inlägg - rakt på sak

Ja, allvarligt och allvarligt, men jag tänker ofta på en sak nu för tiden.

Förr var jag väldigt rädd för att dö. Jag blev hyperstressad av att ens tänka på det. Eftersom jag inte tror på någon existens efter detta (även om man aldrig kan vara säker) tror jag inte heller att jag får träffa familj, släkt och vänner, vilket gjorde det hela än mer nattsvart.

Men en dag upptäckte jag att jag ju gick omkring och tänkte på döden så att jag glömde bort att uppskatta allt som levde omkring mig, inklusive mig själv! Den här insikten kom strax innan jag blev så dålig, och idag kan jag se på mig själv och säga att jag har kommit en bra bit på väg i min bearbetning av detta. Jag är fortfarande rädd för att dö, självklart är det inget jag vill trots att jag många gånger varit svindlande nära med mina dramatiska tillstånd, men nu balanseras det upp av att jag förmår uppskatta livet. Och det känns som en sådan styrka.

Därför har jag skurit ner mycket på de gånger jag säger "Gud, vad tiden går!" eller "Å, är det redan juni?" Det händer ibland, för jag är ju inte mer än människa, men i stället tänker eller säger jag (fast det är svårt att förklara): "Å, vad jag är lycklig som får vara med om det här IGEN!". Igår tänkte jag på hur trösterikt det på något sätt känns att tänka på det här eviga kretsloppet som vi upplever varje år. Snart vänder det mot mörkare tider, men dem måste vi ju igenom om vi vill uppleva de ljusare tiderna som kommer efteråt! Jag vet att många människor blir deprimerade och svältfödda på ljus under den mörka årstiden, och jag förringar inte deras upplevelser på minsta sätt, men hittar man bara ett sätt att tänka "här och nu är vad som gäller, jag ska inte tänka på de fyra månader av mörker som ligger framför mig utan leva genom varje dag" så finner man att rätt vad det är är det ljust i sovrummet när man vaknar, rätt vad det är kvittrar koltrasten sitt lilla hjärta ur sig, rätt vad det är har himlen den där speciella sommarblå färgen (som den har idag).

Jag har slutat tänka: "Hjälp, nu har jag fyllt 47 år. Nu är jag snart gammal." I stället tänker jag: "Idag har jag fyllt 47 år, och tänk så många år jag har kvar!" Jag låter tiden arbeta för mig i stället för emot mig.

Ute luktar det nyklippt gräs, och SVALORNA HAR KOMMIT! Det gör mig så lycklig! Finns det något skönare än att sitta på balkongen under parasollets svalkande skugga, med ett glas med något kallt och fruktigt bredvid, läsa något bra och bli ackompanjerad av svalorna? :-D

Tjåggarång!

torsdag 2 juni 2011

Känns ändå lite bra!

Ute i köket lagas det kycklinggryta med schalottenlök, paprika, tomater och champinjoner. Jag sitter inne i mitt rum och försöker tänka bort huvudvärken som allt oftare kommer nu efter dialyserna. Jag tror att det kan ha med ACn där inne att göra eller också drar det från fönstren, eller inte vet jag ... men jobbigt är det i alla fall, även om det fortfarande är mycket bättre än det var.

Det blev ingen promenad idag som jag hade ställt in mig på. Jag har ju lyckats glömma bort allt om Kristi Himmelfärdsdag och trodde att jag skulle hämta medicin på apoteket på hemvägen. Jo mors! Nej, det fanns ingen personal som kunde gå med ut och valla mig idag och jag har ingen lust att gå själv. Det funkar ju ändå inte sen när det blir mörkt, för man vill inte gå ensam i de trakterna då (Flunsåsparken and the like).

Dialysen gick annars bra, även om jag bara med ett nödrop kom upp i min målsättning (jag bestämmer själv mitt mål och ställer in det på maskinen). Carbonara fick jag prick kl 12 idag och blev full i skratt.

I morgon ska mamma och jag antagligen åka och köpa balkongblommor. Det ska äntligen bli lite fint på balkongen så vi kan sätta upp vårt parasoll som vi höll på att knäcka oss på förra sommaren när vi köpte det på IKEA. Ett rätt säkert kort är margueriter och röda pelargoner, men vi får se. Jag har ju fått för mig att jag vill odla tomater också ... :-D

Tjåggarång (så länge!)!

tisdag 31 maj 2011

Lycklig (igen!)

Efter en sådan totalupplevelse som jag hade i helgen brukar det alltid kännas lite tomt och tråkigt. Har man haft så mycket kring sig, fått känna så mycket glädje, så blir det lätt lite mellanmjölk att komma tillbaka till vardagen. Men den här gången känner jag inte riktigt så. Eftersom jag aldrig trodde jag skulle kunna åka från början känns allt det här som en enorm, gigantisk jättebonus! Dessutom känner jag mig oövervinnerlig. Jag kan fixa det mesta! Jag hängde med hela helgen, travade som en tokig nedför backarna i Stuttgart (ja, träningsvärken har försvunnit nu!), och orkade med nästan alla klasser - även om jag ibland var tvungen att uppsöka tystnaden i "rosenträdgården" på andra våningen där konferensrummen låg. Har fått nya vänner, både tyska och amerikanska, på Facebook (jag vet att jag är en FB-nörd) och det gör att linan inte känns kapad mellan mitt dagliga liv och det här konventet.

Igår på dialysen flög jag nästan lika högt som våra plan gjorde där ovan molnen. Sköterskorna ville ju höra hur jag haft det och jag berättade såklart mer än gärna. T o m min läkare kom och frågade hur jag haft det och om jag hållit mig ifrån gurka där nere ... Han påpekade att jag såg glad ut, "men det gör du ju alltid", sa han där jag satt med min Spaghetti Carbonara. Skönt var det i alla fall att inte behöva gå dit idag! Jag sov som en stock inatt, resan sitter fortfarande i systemet.

Arbetet på boken fortskrider, men långsamt. Jag vill som sagt inte stressa fram något. Men det känns som om det kommer att bli bra!

Tjåggarång!

måndag 30 maj 2011

Oj oj oj ...

Herregud vilken fantastisk helg kören har haft i Stuttgart! Vi bodde på vandrarhemmet Jugendherberge Stuttgart International och allting skedde där. Lyx med dusch på rummet på ett vandrarhem! Maten lämnade dock en hel del övrigt att önska. Av en slump slank jag, Solveig, Kerstin och Helén ned i stan på fredagsförmiddagen (lunchen på fredagen ingick ju inte i workshopen) eftersom vi var hungriga som vargar och behövde något att äta. Då upptäckte vi hur högt upp vandrarhemmet faktiskt låg jämfört med stadens centrum! Men Helén är en av dessa avundsvärda människor som har inbyggd kompass och radar och vi tog oss nedför backarna och de branta gatorna och frågade oss fram till ett steakhouse som vi hört skulle ligga i centrum mittemot Westbahnhof. Och mycket riktigt, där låg Stuttgarter Hofbrau. Jag åt en Block Burger, en kolgrillad hackebiff, med bakad potatis och sourcream och coleslaw. Det gick ned med besked kan jag säga. Sedan rymde vi från den trista lunchen på lördagen också och gick till samma ställe, så mina ben är mer än halvdöda av träningsvärken efter gåendet i alltför platta skor ... Det bör dock i ärlighetens namn nämnas att jag blåvägrade att ens försöka gå uppför alla dessa backar och trappor igen, så det blev taxi tillbaka till vandrarhemmet!

Det skulle ta för stor plats och kanske vara för trist för icke körmänniskor att läsa om allt vi gjort och allt vi lärt oss, men helgen har varit totalt outstanding. Kvartetten Timeless från USA var våra coacher, och i den kvartetten ingår de gamla ex-Rumors-medlemmarna Dale Syverson (världens underbaraste bariton) och Peggy Gram (världens underbaraste bas). Gothia fick också en härlig coachning av Bonnie, leaden i kvartetten, som fick kalla in Dale eftersom vi var så bra att hon inte riktigt visste vad hon skulle göra med oss. Dale gjorde underverk särskilt med basarna, som nu tar för sig som aldrig förr men "på tredje våningen". Vi har alla lärt oss mycket mer om den där tredje våningen, som är ett bra ställe att vara på om man vill hushålla med sin luft (vilket jag haft problem med i alla år eftersom jag ibland tycker att jag läcker som ett såll). På lördagskvällens show var det vi som fick mest jubel och applåder av alla (förutom Timeless förstås), och det är ju förstås bara som det ska vara. Don efter person! När vi hade sjungit "What'll I Do", vår tävlingsballad förra året, grät Dale så mycket att Timeless inte kunde gå upp och sjunga direkt efter oss som det var tänkt, utan de fick vänta en liten stund så hon kunde samla sig. Det var inte bara sången, sa hon, utan det var vårt sound och våra ansikten, vårt engagemang.

Flygresorna åt båda håll gick bra, förutom att alla på mitt flyg, förutom jag och Kerstin (samt Petra och Helén, men de hade sitt bagage med sig i kabinen) förlorade sitt bagage i Berlin. De fick dock igen det på kvällen, men en del väskor var mer än lovligt tilltygade. De såg ut som om de varit i helvetet och tillbaka. Jag upptäckte igen hur mycket jag älskar att flyga! Start- och landningsögonblicken är magiska för mig, men mest starten. Så fort går det alltså att komma upp bland molnen! Där är jag ju för jämnan förstås när jag tränar med kören och vid många andra tillfällen också ... :-D

Tjåggarång!

måndag 23 maj 2011

Askmoln och annat smått och gott

Nu sitter jag nöjd och belåten igen efter dagens gigantiska tvättpass. Äntligen är hela lasset klart, uppdelat på två dagar. Vad gör man inte för konsten? Och mamma värmde rester från gårdagens ljuvliga Korv Stroganoff åt mig och kokade ris till, så jag hade bara att sätta mig vid dukat bord. Min mamma är världens goaste. Hon har gått igenom så mycket i sitt liv och gör fortfarande med sin svåra reumatism och kassa rygg, men ändå hjälpte hon mig att hänga upp kläder idag och fixade käk och allt. Det är ju så, man slutar aldrig att vara barn till sin mamma. Och jag önskar bara att jag kunde hjälpa henne mycket mer än jag redan gör, men jag måste vara realistisk. Jag orkar knappt med mig själv med den här sjukdomen.

Idag har jag varit och gjort magnetröntgen på hjärnan. Jag har väldigt förhöjda halter av ett ämne som heter prolaktin, och det kan vara förorsakat av min njursjukdom. De vill bara förvissa sig om att jag inte har någon skit på hypofysen. Och det har jag bestämt att jag INTE har, för någon gång får det fan ta mig räcka.

Idag fick vi veta att ännu en vulkan på Island, Grimsvötn (???) har fått ett utbrott. Genast får man då hjärtat i halsgropen, för man minns ju hur det var förra året när Eyjafjallajökull fick spatt och spydde ut aska och lava. Hur ska det gå med flighten på fredag till Stuttgart? Nej, det kommer inte att bli några problem. Det har jag också bestämt. När jag nu äntligen kan åka med efter alla omständigheter, så ska INGENTING äventyra min resa! Då gör jag myteri!

Jag har börjat skriva på boken nu. Det bästa var, kände jag, att börja med någonting där det säkert skulle flyta på med skrivandet, så jag började med min älskade Fritz. Just nu känner jag en mycket stor ömhet för honom. Så dålig som han var när han dog och blev räddad av den snygge norske kirurgen i allra sista minuten, och som han ändå spottade upp sig och började jobba t o m mycket bättre än innan. Jag lär väl aldrig glömma hur de var inne varje halvtimme och lyssnade och kände på honom, medan jag log segervisst och gjorde tummen upp. Dessutom höll de på att skratta ihjäl sig åt hans namn. En fistel som heter något, och så ett namn som Fritz!

Kunde inte låta bli att käcka till det idag efter magnetröntgen heller. Jag frågade om jag fastnade på plåtarna (svaret kommer till min läkare efter 5 dagar sa de). "Jodå", svarade sköterskan, "det blev jättefina bilder." "Bra det, för jag log nämligen!" sa jag ...

Tjåggarång! :-D

söndag 22 maj 2011

Resfeber!!!

Jag har just kommit upp från tvättstugan där jag avslutat dagens tvätt plus satt upp mig i morgon. Vi hade så mycket att jag var tvungen att dela upp det på två dagar, och jag måste ha rena kläder med mig till Stuttgart. Vi åker ju på fredag, jag tror knappt det är sant! Jag har väntat så länge på just den här dan, och de e skönt att den äntligen kommit ... hahaha! Resfebern har faktiskt börjat sätta in. Det är konstigt det där att man alltid blir lite nervös innan man ska åka någonstans. Det var så länge sedan jag flög också. Hoppas jag inte har hunnit utveckla några konstiga fobier sedan 2004 när vi flög till Alicante, mamma och jag.

Och så medicinerna. Dem ska jag ordna i god tid så det inte blir gjort kvällen innan jag ska åka och så glömmer jag hälften. Får inte heller glömma mitt tjusiga engelska intyg som jag fått av min läkare om vilka mediciner jag behöver för min sjukdom (jag fick rätta några fel i det). Och så ska jag växla pengar ... och så ska jag ... och så ska jag ...

Ah, vad tusan, det ordnar sig säkert. Jag har åtminstone ett giltigt pass! Tror jag! Bäst att kolla ... och så ska jag ... och så ska jag ... och ...

Tjåggarång!