Idag blir det ingen helledig fredag, för jag ska snart till dialysen. Eftersom vi åker iväg på kördag i morgon kan jag ju inte gå dit då, så nu blir det dialys idag och så på måndag, sedan kör jag vanligt schema igen på torsdag och lördag i nästa vecka. Det är bra att det går att byta dagar, så man slipper hoppa över en dialys, för det är ju inte bra, även om jag klarar ett tredagarsuppehåll utan synbara problem (kanske t o m ett fyradagars) - men jag vill inte utmana ödet. Man måste dock säga till i mycket god tid, för det är inte bara att ta in mig på en udda dag så här. Vår dialys är full intill bristningsgränsen, och när vi ska flytta om något halvår kommer de att minska ned antalet patienter, främst sådana som hör till andra landsting där deras egna dialysavdelningar är fulla. Det blir tydligen de som får omfördela så de får plats med "sina" patienter. Hoppas verkligen att jag slipper åka någon annanstans. Lundbydialysen har blivit som mitt andra hem med alla underbara människor som finns där.
I går höll min mor på att riva köket. Jag låg i mitt rum och sov, som jag brukar göra efter dialysen. Hon skulle värma på den goda levergrytan som vi skulle ha till middag i lugn och ro. Rätt vad det är kommer hon in och väcker mig och håller på att skrämma livet ur mig. "Isabel, du måste hjälpa mig!" Jag upp som en sprättbåge och undrar vad som har hänt - jag hade sovit i över två timmar, HÅRT. "Du kommer inte att tro dina ögon", sa hon. Väldigt försiktigt gick jag ut i köket och kikade runt dörrposten, för jag trodde minst hon hade rivit diskstället i golvet - jag visste ju inte vad jag skulle få se. Men över halva golvet låg tomma glasskartonger och utspilld okokt spaghetti från flera påsar som vi förvarat där ... i en enda röra. Vi har använt det skåpet som något slags ... ja, jag vet inte vad, soptipp, förvaringsplats? ... och bara knött in kartonger och pastapaket. När nu stackars mamma skulle öppna dörren till skåpet kom alltihop farande ut.
Vi hade en munter stund - mamma kan ju inte stå böjd på det viset med sin eländiga rygg - så hon tog emot och sorterade vad jag plockade upp och sen klättrade jag i rent raseri upp på stegen och vräkte ut allt som inte hade ramlat ned, så nu har vi ett snyggt och prydligt skåp med pastaburkar, risburkar och tomma glasskartonger fint ordnade. Det ska fordras en sån sak för att man ska göra i ordning i ett stackars litet skåp. Bedrövligt! Men skönt att få det gjort! Om ni undrar, så har vi glasskartongerna att frysa in saker i plus att vi använder dem till matlådor att ta med till jobb. :-D
Tjåggarång!
En vardagsblogg om mig, mina nära och kära och mitt liv, som (förmodligen) de närmaste 3 - 4 åren tillbringas i väntan på njurtransplantation. Lätt skruvad humor, motivation, recept och matprat utlovas definitivt.
torsdag 3 mars 2011
onsdag 2 mars 2011
Tänkte väl det!
Idag ringde han som skickat mig brevet från AF igår. Han ville påpeka att det var fel veckodag utsatt. Han lät mycket trevligare än brevet, och jag passade på att tala ett allvarsord med honom och förklara min situation. Han strök mig med en gång från både möte och enskilt samtal och sa att jag behövde koncentrera mig på att bli så frisk jag kunde, och givetvis behövde jag inte tänka på det här mer. Tackar för det gör jag!!!
Gudar vilken grå och rå dag det har varit idag. Jag var ute och handlade och höll på att frysa näsan av mig på den korta stunden, och då var det ändå 3+ ute. Enstaka snöflingor såg jag också singla genom luften. Men jag tror på koltrasten jag!
Snart ska jag ge mig av till kören. Jag såg på schemat att vi ska jobba med "Feeling good" idag och också få lära oss en ny låt, "I got you", ni vet den där med James Brown. Jag älskar att lära mig nya låtar, och vår musikkommitté är så duktig som nöter och nöter med oss så att vi kan släppa noterna så snart som möjligt. Det kräver självklart en hel del övning hemma också, och vi har det så eminent att vi har stämfiler på vår medlemssida i kören så det är bara att gå in och lyssna och träna. Kören är suverän!!!
Tjåggarång!
Gudar vilken grå och rå dag det har varit idag. Jag var ute och handlade och höll på att frysa näsan av mig på den korta stunden, och då var det ändå 3+ ute. Enstaka snöflingor såg jag också singla genom luften. Men jag tror på koltrasten jag!
Snart ska jag ge mig av till kören. Jag såg på schemat att vi ska jobba med "Feeling good" idag och också få lära oss en ny låt, "I got you", ni vet den där med James Brown. Jag älskar att lära mig nya låtar, och vår musikkommitté är så duktig som nöter och nöter med oss så att vi kan släppa noterna så snart som möjligt. Det kräver självklart en hel del övning hemma också, och vi har det så eminent att vi har stämfiler på vår medlemssida i kören så det är bara att gå in och lyssna och träna. Kören är suverän!!!
Tjåggarång!
tisdag 1 mars 2011
AF vet inte vad de pratar om!
Jag fick ett brev från Arbetsförmedlingen idag, som jag retar mig ganska friskt på. Det var en kallelse till möte angående rehabiliteringsinriktad arbets-någonting, och brevet var väldigt imperativt hållet i tonen. "Var vänlig och kom i god tid till mötet." Skriver man så till vuxna människor? Hade jag varit ansvarig för det brevet hade jag skrivit "Det är viktigt att man kommer i god tid till mötet." Det gavs inte heller några alternativ om man inte kunde, utan man fick veta att om man uppbar arbetslöshetsersättning (vilket jag inte gör i nuläget) och inte kunde komma på utsatt tid hade AF rätt att avanmäla en hos a-kassan. Dessutom uppmanades jag att ta med mig läkarutlåtande som styrker funktionsnedsättning av arbetsförmågan. Och jag kanske inte ska nämna att de skrev "fredagen den 8/3" när dagen är en tisdag.
Att det sedan är så med mig att jag har en dödlig sjukdom som jag skulle stryka med av inom max två veckor om jag inte får mina dialysbehandlingar är en annan sak, om än ganska viktig i sammanhanget. Det är inte aktuellt för mig att börja arbeta förrän allra tidigast på andra sidan sommaren, oavsett vilken instans som blandar sig i det hela. Jag ORKAR helt enkelt inte! Jag kan inte! Jag blir så trött av allt det här dialyserandet att jag sover flera timmar i sträck på eftermiddagen, jag mår illa och är trött av mina mediciner, och jag har haft det så rent ut sagt förjävligt svårt så länge att jag måste få läka så mycket jag kan innan jag åter kastar mig ut. Och varje gång jag tror att nu, nu är det inget mer, så tillstöter något nytt. Och att börja på ett jobb för att kanske nästan direkt få besked att jag ska bli transplanterad och bli sjukskriven i minst 6 månader till ...
Visst, jag förstår att AF bara gör sitt jobb, men man kan göra sitt jobb på många sätt. Till att börja med kan man hålla en anständig ton i de brev man skickar ut till de arbetslösa, som i de allra flesta fall inte bett om sin arbetslöshet och inte önskar något högre än att livet ska komma i normala gängor igen.
Tjåggarång!
Att det sedan är så med mig att jag har en dödlig sjukdom som jag skulle stryka med av inom max två veckor om jag inte får mina dialysbehandlingar är en annan sak, om än ganska viktig i sammanhanget. Det är inte aktuellt för mig att börja arbeta förrän allra tidigast på andra sidan sommaren, oavsett vilken instans som blandar sig i det hela. Jag ORKAR helt enkelt inte! Jag kan inte! Jag blir så trött av allt det här dialyserandet att jag sover flera timmar i sträck på eftermiddagen, jag mår illa och är trött av mina mediciner, och jag har haft det så rent ut sagt förjävligt svårt så länge att jag måste få läka så mycket jag kan innan jag åter kastar mig ut. Och varje gång jag tror att nu, nu är det inget mer, så tillstöter något nytt. Och att börja på ett jobb för att kanske nästan direkt få besked att jag ska bli transplanterad och bli sjukskriven i minst 6 månader till ...
Visst, jag förstår att AF bara gör sitt jobb, men man kan göra sitt jobb på många sätt. Till att börja med kan man hålla en anständig ton i de brev man skickar ut till de arbetslösa, som i de allra flesta fall inte bett om sin arbetslöshet och inte önskar något högre än att livet ska komma i normala gängor igen.
Tjåggarång!
måndag 28 februari 2011
Märkligt ...
... vad det är svårt att komma igång vissa dagar. Jag har inte fått upp ångan riktigt förrän nu, och dagen är ju nästan slut. Vaknade sent, åt frukost sent, satte sent igång med städningen, men nu är jag åtminstone klar med den, så har man ju avslutat ett projekt i alla fall. Det doftar rent av de nytvättade golven här hemma, och bara det är värt hela städningen. :-D
Dagen har också inneburit betalande av räkningar, alltid lika trevligt. :-( Men det måste ju göras. Jag har också ringt lite nödvändiga samtal, bl a spårat upp mina 300 kr som jag ska få tillbaka från Västtrafik Sjukresor. De kommer på onsdag eller torsdag sa de, och då måste jag söka upp ett Swedbank-kontor för att länka mitt Nordea-konto dit. Då slipper jag betala 50 eller 60 kr i avgift för att få ut mina stackars 300. Man måste verkligen vara om sig och kring sig om man ska få något i sig och på sig i den här världen! 300 kr är mycket pengar för mig och jag vill helst ha dem "orörda" då.
Mina näringsdrinkar anlände även de idag. De hade sagt fel dag till mig så vi väntade dem i fredags och jag har alltså inte haft några under hela helgen. De är guld värda eftersom de hjälper mig att kontrollera min hunger och min aptit, så det har varit svårt i helgen, särskilt att låta bli mammas tryfflar (har nog nallat en och annan extra, men säg det inte till någon!). Jag tycker att det blir mer och mer fel i hanteringen på saker och ting nu för tiden. Har folk ingen yrkesstolthet längre, eller är det för svårt att överblicka allting när det ligger på data? Jag upplever inte att det var så mycket misstag och fel förr om åren. Idag ringde jag för att säga upp mitt abonnemang hos Telenor, för jag hade fått uppgift om att jag skulle göra det vid den här tiden, och då hade de också sagt fel till mig. Nu är jag bunden till januari 2012 och kan följaktligen säga upp abonnemanget först i början av oktober i år.
Usch vad gnällig jag låter, men jag blir irriterad av oproffsighet vilket jag tycker att alla dessa fel tyder på. Gör rätt eller gör det inte alls!
Tjåggarång!
Dagen har också inneburit betalande av räkningar, alltid lika trevligt. :-( Men det måste ju göras. Jag har också ringt lite nödvändiga samtal, bl a spårat upp mina 300 kr som jag ska få tillbaka från Västtrafik Sjukresor. De kommer på onsdag eller torsdag sa de, och då måste jag söka upp ett Swedbank-kontor för att länka mitt Nordea-konto dit. Då slipper jag betala 50 eller 60 kr i avgift för att få ut mina stackars 300. Man måste verkligen vara om sig och kring sig om man ska få något i sig och på sig i den här världen! 300 kr är mycket pengar för mig och jag vill helst ha dem "orörda" då.
Mina näringsdrinkar anlände även de idag. De hade sagt fel dag till mig så vi väntade dem i fredags och jag har alltså inte haft några under hela helgen. De är guld värda eftersom de hjälper mig att kontrollera min hunger och min aptit, så det har varit svårt i helgen, särskilt att låta bli mammas tryfflar (har nog nallat en och annan extra, men säg det inte till någon!). Jag tycker att det blir mer och mer fel i hanteringen på saker och ting nu för tiden. Har folk ingen yrkesstolthet längre, eller är det för svårt att överblicka allting när det ligger på data? Jag upplever inte att det var så mycket misstag och fel förr om åren. Idag ringde jag för att säga upp mitt abonnemang hos Telenor, för jag hade fått uppgift om att jag skulle göra det vid den här tiden, och då hade de också sagt fel till mig. Nu är jag bunden till januari 2012 och kan följaktligen säga upp abonnemanget först i början av oktober i år.
Usch vad gnällig jag låter, men jag blir irriterad av oproffsighet vilket jag tycker att alla dessa fel tyder på. Gör rätt eller gör det inte alls!
Tjåggarång!
söndag 27 februari 2011
God morgon i stugan!
Efter att ha inmundigat frukost bestående av två marmeladmackor (mår illa, det är det enda som hjälper annars kan jag inte äta smörgås just nu) känner jag mig ganska i fas med mig själv. Det har varit lite tungt de sista veckorna, både med cykling och annat, och jag tror jag har samlat på mig litet vätska. Det syns inte på vikten, men jag tycker det känns lite i kroppen. Och så illamåendet, som jag antagligen får av de fosfatbindande tabletter jag måste ta (fosfater är skadligt för kärlen och njurarna och finns i nästan allt man äter, och jag ska ta en massa sådana till varje större mål jag äter och de är stora dessutom). Jag blir mätt bara jag ser dem, ni kan ju tänka er vilket nöje! Jag har inte fått de där euforiska lyckostötarna på sistone och jag saknar dem väldigt. Att jag samlar på mig vätska beror säkerligen på en tablett som kan orsaka just det men som jag tar den sista av i dag för att sedan slippa den i tre månader. Slut på den medicinska rapporten, åtminstone för min del!
Idag ska jag åka med mamma till drop-in på hennes vårdcentral i Masthugget. Hon har så ont i armen att hon knappt kan göra någonting här hemma längre, inte ens dra över sig täcket när hon ska lägga sig. Och sist vi var hos doktorn (7 februari) sa han att det inte fanns något att göra och att hon fick nöja sig med värktabletter. Han är sympatisk och empatisk på alla sätt och vis, men jag fick intrycket av att han inte riktigt insåg hur ont mamma faktiskt har. Eftersom jag själv har genomlidit denna djävulska smärta vet jag precis vad det rör sig om, och man kan inte förstå det om man inte själv har haft den. Det är ingen liten löjlig smärta som man kan förbise om man tar sig i kragen det handlar om.
Nu närmar sig snart kördagen. Den gläder jag mig åt något rent otroligt, eftersom jag inte har orkat delta i körens särskilda helger på sådär två år. Det trista är bara att det är en enda dag den här våren. Det brukar ju alltid vara en hel helg och vi har världens roligaste fester på lördagskvällarna, när vi sjunger och skrålar (ja, trots att vi vill sjunga vackert så blir det faktiskt en del skrål på lördagskvällen, undrar varför!) alla körens gamla låtar som de flesta har glömt hälften av och somliga (läs: jag) finner sig sjungande baritonstämman ganska ensamma och allena och undrar vart farao resten av låten tog vägen ... Men jag får nöja mig med det som är. Det blir nog en hel helg i höst, hoppas jag! Den 5 mars gäller det i alla fall. Jag har t o m bytt ut min dialyslördag mot fredagen i stället så jag kan vara med.
En gråtrist dag, men jag tror ändå det finns hopp om sol längre fram. Fåglarna sjunger och måsarna gör stora svep utanför balkongen. De letar nog boplatser nu. De är rejält stora när de kommer så nära inpå. Jag glömmer aldrig den f-b-d-e måsen som en tidig morgon stod med näbben djupt begravd i vår lasagne som vi obetänksamt nog ställt ut, överdragen med glittrande aluminiumfolie, på balkongen kvällen innan. Vi skulle naturligtvis ha ställt den i en papperspåse, så vi får skylla oss själva, men han hade mage att se förolämpad ut när jag försökte schasa bort honom. Till sist lyfte han lojt och lämnade en rejäl röra efter sig som det bara var att slänga. Så den grejen gör vi inte om!
Tjåggarång!
Idag ska jag åka med mamma till drop-in på hennes vårdcentral i Masthugget. Hon har så ont i armen att hon knappt kan göra någonting här hemma längre, inte ens dra över sig täcket när hon ska lägga sig. Och sist vi var hos doktorn (7 februari) sa han att det inte fanns något att göra och att hon fick nöja sig med värktabletter. Han är sympatisk och empatisk på alla sätt och vis, men jag fick intrycket av att han inte riktigt insåg hur ont mamma faktiskt har. Eftersom jag själv har genomlidit denna djävulska smärta vet jag precis vad det rör sig om, och man kan inte förstå det om man inte själv har haft den. Det är ingen liten löjlig smärta som man kan förbise om man tar sig i kragen det handlar om.
Nu närmar sig snart kördagen. Den gläder jag mig åt något rent otroligt, eftersom jag inte har orkat delta i körens särskilda helger på sådär två år. Det trista är bara att det är en enda dag den här våren. Det brukar ju alltid vara en hel helg och vi har världens roligaste fester på lördagskvällarna, när vi sjunger och skrålar (ja, trots att vi vill sjunga vackert så blir det faktiskt en del skrål på lördagskvällen, undrar varför!) alla körens gamla låtar som de flesta har glömt hälften av och somliga (läs: jag) finner sig sjungande baritonstämman ganska ensamma och allena och undrar vart farao resten av låten tog vägen ... Men jag får nöja mig med det som är. Det blir nog en hel helg i höst, hoppas jag! Den 5 mars gäller det i alla fall. Jag har t o m bytt ut min dialyslördag mot fredagen i stället så jag kan vara med.
En gråtrist dag, men jag tror ändå det finns hopp om sol längre fram. Fåglarna sjunger och måsarna gör stora svep utanför balkongen. De letar nog boplatser nu. De är rejält stora när de kommer så nära inpå. Jag glömmer aldrig den f-b-d-e måsen som en tidig morgon stod med näbben djupt begravd i vår lasagne som vi obetänksamt nog ställt ut, överdragen med glittrande aluminiumfolie, på balkongen kvällen innan. Vi skulle naturligtvis ha ställt den i en papperspåse, så vi får skylla oss själva, men han hade mage att se förolämpad ut när jag försökte schasa bort honom. Till sist lyfte han lojt och lämnade en rejäl röra efter sig som det bara var att slänga. Så den grejen gör vi inte om!
Tjåggarång!
fredag 25 februari 2011
Veckans djur: Blåmes
BLÅMES
En liten tätting med blå hjässa
Blåmesen förefaller vara något ovanligare än sin större släkting talgoxen, men detta beror sannolikt på att den har en mer lokal utbredning. I äldre lövskogar och fruktträdgårdar förekommer båda arterna tillsammans. I Sverige häckar blåmesen upp till Värmland-Dalarna-Gästrikland, men blir norrut allt sparsammare.
Kännetecknande för både talgoxen och blåmesen är de ivriga rörelserna, men blåmesen är emellertid en bättre akrobat p g a sin mindre storlek. Den kryper ut på de finaste grenar och snor runt med huvudet nedåt, allt mycket vigt och skickligt. Blåmesens sång kan höras redan under vintern - en kort drillande fras som skiljer sig ganska mycket från talgoxens mer rytmiska sång - och fortsätter sedan under våren. Därefter drunknar blåmesens sång i den allmänna kören av olika sångfåglar.
P g a sina särskilda födobehov uppträder blåmesen sällan i barrskog. Den förekommer således mest i lövskogar, särskilt med björk och al, och besöker gärna fruktträdgårdar och parker. Den kan också ses i vassområden, en något oväntad miljö för en blåmes. Skäggmesen, som tillhör en annan familj, är en äkta invånare i sådana våtmarksmiljöer. Jämförd med talgoxen består blåmesens diet till en större del av insekter, och frön ingår endast i mindre omfattning.
Blåmesen kan häcka på de mest skilda ställen, i trädhål, murspringor och fågelholkar. Liksom talgoxen gör den ett skålformat bo av mossa som fodras med hår, fjädrar och ulltussar. Vissa par klarar av att föda upp två kullar per år. Arten är huvudsakligen stannfågel, men en del äldre flyttar omkring på vintern och ungarna sprider sig ut till andra områden.
Antal ägg: 7 - 15
Äggens storlek: 15 x 11 mm
Ruvningstid: 13 - 15 dagar
Vikt som vuxen: 12 g
Längd: 12 cm
Spännvidd: 20 cm
Ungarna stannar i boet tills de är ca 20 dagar gamla
Stam: Vertebrata
Klass: Aves
Ordning: Passeriformes
Familj: Pariidae
Släkte och art: Parus caeruleus
En liten tätting med blå hjässa
Blåmesen förefaller vara något ovanligare än sin större släkting talgoxen, men detta beror sannolikt på att den har en mer lokal utbredning. I äldre lövskogar och fruktträdgårdar förekommer båda arterna tillsammans. I Sverige häckar blåmesen upp till Värmland-Dalarna-Gästrikland, men blir norrut allt sparsammare.
Kännetecknande för både talgoxen och blåmesen är de ivriga rörelserna, men blåmesen är emellertid en bättre akrobat p g a sin mindre storlek. Den kryper ut på de finaste grenar och snor runt med huvudet nedåt, allt mycket vigt och skickligt. Blåmesens sång kan höras redan under vintern - en kort drillande fras som skiljer sig ganska mycket från talgoxens mer rytmiska sång - och fortsätter sedan under våren. Därefter drunknar blåmesens sång i den allmänna kören av olika sångfåglar.
P g a sina särskilda födobehov uppträder blåmesen sällan i barrskog. Den förekommer således mest i lövskogar, särskilt med björk och al, och besöker gärna fruktträdgårdar och parker. Den kan också ses i vassområden, en något oväntad miljö för en blåmes. Skäggmesen, som tillhör en annan familj, är en äkta invånare i sådana våtmarksmiljöer. Jämförd med talgoxen består blåmesens diet till en större del av insekter, och frön ingår endast i mindre omfattning.
Blåmesen kan häcka på de mest skilda ställen, i trädhål, murspringor och fågelholkar. Liksom talgoxen gör den ett skålformat bo av mossa som fodras med hår, fjädrar och ulltussar. Vissa par klarar av att föda upp två kullar per år. Arten är huvudsakligen stannfågel, men en del äldre flyttar omkring på vintern och ungarna sprider sig ut till andra områden.
Antal ägg: 7 - 15
Äggens storlek: 15 x 11 mm
Ruvningstid: 13 - 15 dagar
Vikt som vuxen: 12 g
Längd: 12 cm
Spännvidd: 20 cm
Ungarna stannar i boet tills de är ca 20 dagar gamla
Stam: Vertebrata
Klass: Aves
Ordning: Passeriformes
Familj: Pariidae
Släkte och art: Parus caeruleus
torsdag 24 februari 2011
Jag - en supermotivator?
Jag tillåter faktiskt mig själv att vara en ganska stor smula stolt och glad. Kjell, min stolsgranne, bestämde sig slutligen för att sticka sig själv idag. Det har länge hetat "jag når inte" och "jag ser inte" och mycket annat som man drar till med för att slippa möta det obehag som är förknippat med att köra in två grova nålar i sin egen arm. Jag har bearbetat honom allt vad jag kunnat utan att bli för påträngande (hoppas jag!) och så har även sköterskorna. Det var ju så jag började, med att säga "OK, jag ska tänka på saken i alla fall". Och när jag tänkt färdigt agerade jag, till min sköterskas stora chock - hon trodde att jag skulle känna försiktigt på nålen medan hon stack mig. "Ta hit så gör jag det själv", sa jag, och tjong så satt nålarna på plats och den som var mest häpen var nog jag själv. Men så funkar jag. Jag överraskar ofta mig själv med de mest oväntade saker ...
Kjell var väldigt glad efteråt när de kom med den obligatoriska "champagnen". Hans fru Britt stannade kvar medan han stack sig. Jag tror inte hon någonsin trodde att han skulle göra det. Sköterskorna hyllade honom med all rätt och jag fick också en rejäl släng av hyllningar eftersom det var tack vare mig han gjorde detta (sa alla åtminstone, och jag tar åt mig, för jag tror att de har rätt). Och inte nog med denna framgång, idag ville två patienter som inte cyklat tidigare pröva på att cykla. Jag känner mer och mer att jag kan vara till nytta för mina medpatienter och skulle gärna testa en mer seriös roll. Det finns visst någon utbildning som man kan gå som patient tillsammans med en personal, så att man kan prata vid olika tillfällen och på njurskolor och sådant. Det skulle jag jättegärna göra och det har jag sagt till sköterskorna!
Min sköterska, ja. Johanna som jag tycker så mycket om. Henne mister jag i maj, för hon ska ha barn. Så roligt för henne och hennes man! Vi får väl se vad deras katt kommer att säga om det hela! Nu är det ju så att vi inte enbart har vår "egen" sköterska på dialysen, utan det är ofta olika. Men innan jag började sticka mig själv var det knappt någon som vågade gå i närheten av mig eftersom min fistel Fritz var så mäkta besvärlig. De var livrädda för att göra fisteln och mig illa och det förekom faktiskt att någon vägrade sticka mig just p g a detta. Och jag klandrar dem inte, för det var helvetiskt svårt. Men sedan jag "tog över" kan vem som helst ha hand om mig, och maskinen larmar knappt heller. Jag har nog stuckit upp bra kanaler nu, så nålarna bara glider in.
Livet är ljust, mina vänner!
Tjåggarång!
Kjell var väldigt glad efteråt när de kom med den obligatoriska "champagnen". Hans fru Britt stannade kvar medan han stack sig. Jag tror inte hon någonsin trodde att han skulle göra det. Sköterskorna hyllade honom med all rätt och jag fick också en rejäl släng av hyllningar eftersom det var tack vare mig han gjorde detta (sa alla åtminstone, och jag tar åt mig, för jag tror att de har rätt). Och inte nog med denna framgång, idag ville två patienter som inte cyklat tidigare pröva på att cykla. Jag känner mer och mer att jag kan vara till nytta för mina medpatienter och skulle gärna testa en mer seriös roll. Det finns visst någon utbildning som man kan gå som patient tillsammans med en personal, så att man kan prata vid olika tillfällen och på njurskolor och sådant. Det skulle jag jättegärna göra och det har jag sagt till sköterskorna!
Min sköterska, ja. Johanna som jag tycker så mycket om. Henne mister jag i maj, för hon ska ha barn. Så roligt för henne och hennes man! Vi får väl se vad deras katt kommer att säga om det hela! Nu är det ju så att vi inte enbart har vår "egen" sköterska på dialysen, utan det är ofta olika. Men innan jag började sticka mig själv var det knappt någon som vågade gå i närheten av mig eftersom min fistel Fritz var så mäkta besvärlig. De var livrädda för att göra fisteln och mig illa och det förekom faktiskt att någon vägrade sticka mig just p g a detta. Och jag klandrar dem inte, för det var helvetiskt svårt. Men sedan jag "tog över" kan vem som helst ha hand om mig, och maskinen larmar knappt heller. Jag har nog stuckit upp bra kanaler nu, så nålarna bara glider in.
Livet är ljust, mina vänner!
Tjåggarång!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)