Känner mig ganska tom i huvudet just nu. Det känns återigen som om jag liksom går och väntar på att något ska hända, och jag vet inte vad - jag befinner mig i något slags mellanperiod och det är INTE inspirerande, kan jag tala om. Därför skriver jag inte på bloggen just nu. Det kanske är dumt, jag vet inte, men jag vill inte skriva om jag inte har något åtminstone halvvettigt att säga. Jag mår bra, så det är absolut ingen fara med mig. Senaste månadsproverna var strålande och dagens flödesmätning likaså. Fritz sköter sig precis som han ska.
Men ha tålamod med mig, jag återkommer, jag lovar! :-D
Tjåggarång!
En vardagsblogg om mig, mina nära och kära och mitt liv, som (förmodligen) de närmaste 3 - 4 åren tillbringas i väntan på njurtransplantation. Lätt skruvad humor, motivation, recept och matprat utlovas definitivt.
torsdag 11 augusti 2011
onsdag 3 augusti 2011
Min hjärna är som smältrabarber
Orkar helt enkelt inte blogga i hettan. Inspirationen har runnit ut genom öronens mycket lämpliga gångar och jag är helt tom i huvudet. Har hållit på att råka illa ut ungefär tre dagar i rad på diverse olika sätt - brakat in i dörrar, slagit huvudet i bord, fastnat med ärmen i dörrhandtag så jag nästan fått whiplash, blivit halvt ihjälskrämd av min bror i nattens mörker, fått min högra stortå överkörd av mammas rollator ... listan är lång som ni märker. Jag tror helt enkelt att det är så att hjärnan är så uppfylld av den fuktiga hettan och värmen att jag inte får plats med mer där inne utan att göra mig av med lite annat först. Frågan är bara vad jag ska ta först ... språkcentrum eller talcentrum ... eller kanske motoriken? Det verkar ju inte vara så mycket med den ändå!
Tjåggarång! (flämt, pust, stånk)
Tjåggarång! (flämt, pust, stånk)
fredag 29 juli 2011
Vacker dag, fin vän och god mat
Idag var jag på lunch med min f d körkompis Anette, som jag chefade tillsammans med i baristämman för ungefär hundra år sedan. Hon skrev till mig på Facebook och bjöd på lunch - nåja, vi har faktiskt haft den där lunchen på gång sedan tidigt i våras men inte fått bakdelen ur vagnen. Jag fick välja ställe och vi gick till La Gondola på Avenyn - jag var i full akt och mening att äta pasta, ända tills vi slagit oss ned vid bordet och fått menyn. Då fick jag genast beslutsångest och var tvungen att "pala" (är det någon mer än jag som använder detta antagligen helt göteborgska uttryck, som jag inte ens kan översätta till begriplig svenska?) för att kunna bestämma mig. Då föll lotten på skink- och ostfylld panerad schnitzel med brynt potatis och tomat- och löksallad samt en pepparsås. Det lät ändå ganska oemotståndligt. Anette valde en pastarätt med mozzarella.
Tiden flyger iväg när man är med Anette. Det fina är att vi kan ta upp tråden igen där vi slutade när vi träffades senast, även om det var flera månader sedan! Jag tror vi pratade och skrattade så hela Avenyn hörde oss. Sedan skulle jag ned till apoteket på Kungsportsplatsen och köpa värktabletter till min stackars brors stackars fot plus köpa makrillfiléer hos Delikatesshörnan i Saluhallen. På vägen gick vi förbi ett Triumfstånd och då bjöd Anette mig på en glass. Jag är tokig i Triumfs lösglass så det fick bli en kula zabaione och en kula dammsugarglass. Lika delikata båda två.
En härlig dag, bara en smula för varm och klibbig. Men den får plats i mitt guldalbum ändå.
:-D
Tjåggarång!
Tiden flyger iväg när man är med Anette. Det fina är att vi kan ta upp tråden igen där vi slutade när vi träffades senast, även om det var flera månader sedan! Jag tror vi pratade och skrattade så hela Avenyn hörde oss. Sedan skulle jag ned till apoteket på Kungsportsplatsen och köpa värktabletter till min stackars brors stackars fot plus köpa makrillfiléer hos Delikatesshörnan i Saluhallen. På vägen gick vi förbi ett Triumfstånd och då bjöd Anette mig på en glass. Jag är tokig i Triumfs lösglass så det fick bli en kula zabaione och en kula dammsugarglass. Lika delikata båda två.
En härlig dag, bara en smula för varm och klibbig. Men den får plats i mitt guldalbum ändå.
:-D
Tjåggarång!
onsdag 27 juli 2011
"Powerwalk" i solen i Majorna ... solsting, kanske?
Jag skrev så kaxigt på min status på Facebook att jag skulle ut på powerwalk med mina stavar. När jag sedan väl kom ut tänkte jag: "Ja ja, powerwalk och powerwalk ... det är powerwalk på mitt sätt." Anledningen till att jag tänkte det var att det passerade minst 10 människor förbi mig som kommit på samma idé, med eller utan stavar, och som verkligen gick powerwalk. Swosch, sa det, så var de långt nere på gatan och långt förbi mig där jag traskade fram i min vanliga lunk (kanske lite snabbare) uppför Såggatan. Jag kunde inte låta bli att skratta när jag tänkte på hur annorlunda mina referensramar är jämfört med de flesta andra. Men i sådana lägen gäller det att inte få en självförtroendeknäck. Jag gör ju det här för mig, inte för någon annan, och skulle jag hålla den takten de gjorde skulle jag ramla ner och dö, och vad är det för vits med det? :-D
Men morgonpromenader är faktiskt det bästa. När jag är ledig och vädret tillåter ska jag göra det här varje gång. På dialysdagarna orkar jag bara inte. Nu har jag faktiskt köpt mig ett par stövlar från Ellos som jag ska hämta idag, och i vinter ska jag skaffa broddar. Jag vågade ju för jösse namn inte sticka näsan utanför dörren i vintras för att jag var livrädd för att slå ihjäl mig, och jag tänker INTE låta vädret hålla mig inne på det viset en gång till, oavsett hur bistert det blir i vinter.
Vinter är förresten ett vackert ord. Som den romantiker och idealist jag är målar jag upp vackra bilder av snöpudrade träd, mjuka kullar av snö (som ser ut som vispgrädde) och ljuvligt solnedgångsljus som får snön att gnistra. Eller att jag står under en gatlykta när det snöar ymnigt och stirrar upp, så jag blir yr i huvudet. Det känns som om man är på väg ut i rymden. Eller en snölykta som står och glimmar utanför ett hus. Det kommer mig att tänka på när jag var liten och samlade bokmärken. Då fanns det speciella kartor med tomtar och snögubbar, små bokmärken. En snögubbe hade en mössa av tidningspapper på huvudet och höll ett paket, en annan hade hatt och brunrandig halsduk och höll en korg med lingonris och bär, en annan hade en pudel i koppel. Tomtarna var också härliga. Jag skrev "mysig" bakpå varenda en. Skulle gärna vilja hitta de bokmärkena igen, för nostalgins skull!
Ojoj vad en promenad i solen i Majorna kan leda till. Bäst att jag äter lite frukost nu, drack bara en näringsdrink i morse för då hade jag ingen matlust. Ha det gott alla!
Tjåggarång!
Men morgonpromenader är faktiskt det bästa. När jag är ledig och vädret tillåter ska jag göra det här varje gång. På dialysdagarna orkar jag bara inte. Nu har jag faktiskt köpt mig ett par stövlar från Ellos som jag ska hämta idag, och i vinter ska jag skaffa broddar. Jag vågade ju för jösse namn inte sticka näsan utanför dörren i vintras för att jag var livrädd för att slå ihjäl mig, och jag tänker INTE låta vädret hålla mig inne på det viset en gång till, oavsett hur bistert det blir i vinter.
Vinter är förresten ett vackert ord. Som den romantiker och idealist jag är målar jag upp vackra bilder av snöpudrade träd, mjuka kullar av snö (som ser ut som vispgrädde) och ljuvligt solnedgångsljus som får snön att gnistra. Eller att jag står under en gatlykta när det snöar ymnigt och stirrar upp, så jag blir yr i huvudet. Det känns som om man är på väg ut i rymden. Eller en snölykta som står och glimmar utanför ett hus. Det kommer mig att tänka på när jag var liten och samlade bokmärken. Då fanns det speciella kartor med tomtar och snögubbar, små bokmärken. En snögubbe hade en mössa av tidningspapper på huvudet och höll ett paket, en annan hade hatt och brunrandig halsduk och höll en korg med lingonris och bär, en annan hade en pudel i koppel. Tomtarna var också härliga. Jag skrev "mysig" bakpå varenda en. Skulle gärna vilja hitta de bokmärkena igen, för nostalgins skull!
Ojoj vad en promenad i solen i Majorna kan leda till. Bäst att jag äter lite frukost nu, drack bara en näringsdrink i morse för då hade jag ingen matlust. Ha det gott alla!
Tjåggarång!
måndag 25 juli 2011
Som ett brev på posten ...
Jag tror någonting pågår inom mig. Jag är fladdrig och obestämd och har humörsvängningar och är understundom allmänt småvidrig. Kan det vara The Change, som amerikanerna säger? Klimakterierubbningar? En kvinna på 47 år, jag menar, det ligger väl ganska nära till hands?
Ja ja, det må vara vad det vill. Det går väl över. Men jag blir lite frustrerad över att jag inte tycker att vädret tillåter mig att gå ut och gå så ofta som jag vill. Jag vet inte om jag hittar på undanflykter för att inte göra det eller om det faktiskt ÄR så att jag inte tycker det! Brist på självinsikt kanske? Är det någon som förstår vad jag dravlar om, för jag gör det knappt själv?
Ska försöka bli mer ordningsam och tala om att jag faktiskt ändå mår ganska bra. Livet går sin gilla gång, jag har massor av brevvänner som jag skriver till och jag får brev nästan varje dag. Idag fick jag ett från en tokig holländska (tokig i positiv betydelse). Jag älskar ju brev och blir nästan rörd varje gång jag ser ett eller flera ligga på dörrmattan. Och då menar jag riktiga brev, inte räkningar eller annat trist.
En gång i tiden, när jag pluggade till dietist, hade jag 200 brevvänner. Nej, jag ljuger inte, det var 200. Alla var ju inte så aktiva, men väldigt många var det. Och jag minns att en dag, när föreläsningarna inte började förrän efter lunch, fick jag 27 brev på en gång. Jag tog med bunten på spårvagnen och satt och läste. Den natten hade jag en dröm. Jag drömde att det bara vällde in brev genom brevlådan, så att det blev en stor hög, och allra sist kom det singlande en lapp där det stod: "Tack för att du försörjer hela Postverket!" :-D Men 27 brev på en och samma gång, det är nog rekord. Det var kuvert och frimärken i alla regnbågens färger och jag minns fortfarande kicken jag fick av det! Den här gången har jag lugnat ned mig en smula och nöjer mig med ett 40-tal brevvänner. En del av dem skriver jag till via mail och en del via brev, och en del mixar jag.
Jag vet inte varför jag älskar brev så mycket. När jag var liten stod jag innanför dörren och väntade på att få höra brevbärarens steg i trappan, och det var nästan så att det fortsatte upp i åren. Och på landet gick jag ofta ned till brevlådan och stod och väntade på brevbärarens bil så att jag var den första att ta upp posten till gården och sortera upp vår och våra hyresvärdars post och tidningar. Jag prenumererade på tidningen Min Häst också, kommer jag ihåg, och det var alltid högtid när den kom. För att inte tala om att jag cyklade iväg ända in till Hindås för att köpa Starlet när jag kom upp i den åldern. Jag hade högtstående litterär smak vill jag lova! Men jag har bättrat mig nu ... fast ibland saknar jag novellerna i Starlet med de fem, sex rader långa meningarna utan skiljetecken.
Tjåggarång!
Ja ja, det må vara vad det vill. Det går väl över. Men jag blir lite frustrerad över att jag inte tycker att vädret tillåter mig att gå ut och gå så ofta som jag vill. Jag vet inte om jag hittar på undanflykter för att inte göra det eller om det faktiskt ÄR så att jag inte tycker det! Brist på självinsikt kanske? Är det någon som förstår vad jag dravlar om, för jag gör det knappt själv?
Ska försöka bli mer ordningsam och tala om att jag faktiskt ändå mår ganska bra. Livet går sin gilla gång, jag har massor av brevvänner som jag skriver till och jag får brev nästan varje dag. Idag fick jag ett från en tokig holländska (tokig i positiv betydelse). Jag älskar ju brev och blir nästan rörd varje gång jag ser ett eller flera ligga på dörrmattan. Och då menar jag riktiga brev, inte räkningar eller annat trist.
En gång i tiden, när jag pluggade till dietist, hade jag 200 brevvänner. Nej, jag ljuger inte, det var 200. Alla var ju inte så aktiva, men väldigt många var det. Och jag minns att en dag, när föreläsningarna inte började förrän efter lunch, fick jag 27 brev på en gång. Jag tog med bunten på spårvagnen och satt och läste. Den natten hade jag en dröm. Jag drömde att det bara vällde in brev genom brevlådan, så att det blev en stor hög, och allra sist kom det singlande en lapp där det stod: "Tack för att du försörjer hela Postverket!" :-D Men 27 brev på en och samma gång, det är nog rekord. Det var kuvert och frimärken i alla regnbågens färger och jag minns fortfarande kicken jag fick av det! Den här gången har jag lugnat ned mig en smula och nöjer mig med ett 40-tal brevvänner. En del av dem skriver jag till via mail och en del via brev, och en del mixar jag.
Jag vet inte varför jag älskar brev så mycket. När jag var liten stod jag innanför dörren och väntade på att få höra brevbärarens steg i trappan, och det var nästan så att det fortsatte upp i åren. Och på landet gick jag ofta ned till brevlådan och stod och väntade på brevbärarens bil så att jag var den första att ta upp posten till gården och sortera upp vår och våra hyresvärdars post och tidningar. Jag prenumererade på tidningen Min Häst också, kommer jag ihåg, och det var alltid högtid när den kom. För att inte tala om att jag cyklade iväg ända in till Hindås för att köpa Starlet när jag kom upp i den åldern. Jag hade högtstående litterär smak vill jag lova! Men jag har bättrat mig nu ... fast ibland saknar jag novellerna i Starlet med de fem, sex rader långa meningarna utan skiljetecken.
Tjåggarång!
fredag 22 juli 2011
Oslo
Ikväll går mina tankar odelat till Oslo och alla människor som råkade vara i vägen för galningar som placerar bilbomber i stan och skjuter ihjäl ungdomar på ett ungdomsläger ...
Säger inte ens tjåggarång ikväll ... :-(
Säger inte ens tjåggarång ikväll ... :-(
onsdag 20 juli 2011
Ett mitt-i-natten-inlägg om vänskap
Jag har, sedan jag började bli dålig med alla mina åkommor, helt plötsligt upptäckt hur många vänner jag har. Hur många underbara, fantastiska vänner jag samlat på mig bara under de senaste åren. Arbetskamrater som tagit vänskapen ett steg längre. Körkompisar som verkligen kommit mig nära. Kontakter på Facebook som man träffat IRL och känt att det har klickat. Det här är människor man kan vända sig till i en krissituation och som alltid försöker hjälpa en att komma på en lösning. Det här är människor som accepterar mig precis som jag är och aldrig kräver att jag ska vara på något speciellt sätt för att passa deras agenda.
Som idag, på eftermiddagen, när jag fick ett mess av min Göteborgs-Julia som ville äta crêpes på Linnégatan på kvällen. Ganska pigg och sugen var jag givetvis på. Efteråt gick vi hem till hennes ljuvliga balkong som har utsikt över hela Göteborgs hamn och satt och pratade nonstop, slutade bara för att stoppa in en bulle eller lite chips och ostbågar. Det mäktiga kryssarfartyget Aida lade ut och gick förbi oss bort mot Älvsborgsbron.
Förr undrade jag varför jag inte hade särskilt många vänner. Inte så att jag ville ha tusen vänner bara för att det var så coolt att ha vänner! Men nu har jag kommit på att det kanske var mitt fel! Tänk om jag var så upptagen av mina problem att jag helt enkelt inte släppte in dem? Tänk om jag inte var lyhörd nog att öppna dörren när de knackade? Tänk om det var därför jag ofta kände mig ensam och ledsen? Vågade jag inte ge av mig själv, eller ville jag helt enkelt inte?
Det är därför jag uppskattar de vänner jag fått under senare år så otroligt mycket, för de har känt mig i motgångarnas stund och även sedan jag börjat må bättre. Jag är så glad att folk numera ringer och kontaktar MIG, för att de vill vara tillsammans med MIG!
Tjåggarång!
Som idag, på eftermiddagen, när jag fick ett mess av min Göteborgs-Julia som ville äta crêpes på Linnégatan på kvällen. Ganska pigg och sugen var jag givetvis på. Efteråt gick vi hem till hennes ljuvliga balkong som har utsikt över hela Göteborgs hamn och satt och pratade nonstop, slutade bara för att stoppa in en bulle eller lite chips och ostbågar. Det mäktiga kryssarfartyget Aida lade ut och gick förbi oss bort mot Älvsborgsbron.
Förr undrade jag varför jag inte hade särskilt många vänner. Inte så att jag ville ha tusen vänner bara för att det var så coolt att ha vänner! Men nu har jag kommit på att det kanske var mitt fel! Tänk om jag var så upptagen av mina problem att jag helt enkelt inte släppte in dem? Tänk om jag inte var lyhörd nog att öppna dörren när de knackade? Tänk om det var därför jag ofta kände mig ensam och ledsen? Vågade jag inte ge av mig själv, eller ville jag helt enkelt inte?
Det är därför jag uppskattar de vänner jag fått under senare år så otroligt mycket, för de har känt mig i motgångarnas stund och även sedan jag börjat må bättre. Jag är så glad att folk numera ringer och kontaktar MIG, för att de vill vara tillsammans med MIG!
Tjåggarång!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)