söndag 12 juni 2011

Fantastiskt lyckad träff!

Gårdagskvällen var redigt lyckad. Sitter här med en Marabou Schweizernöt-cookie bredvid mig och knaprar för att försöka få ihop något vettigt av alla goda smak- och sällskapsintryck. Någonstans här utanför har någon tänt en grill och det doftar marinad med mycket vitlök, något som verkligen främjar aptiten.

Vi träffades utanför Cicero kl 18 och gick in och satte oss. Det var vackert väder, men restaurangen låg i skuggan så dags så det blåste lite kyligt och det var skönare att sitta inomhus. Jag gjorde slag i saken och härmade min mor och beställde in något rött och mousserande att dricka som apéritif, men tyvärr kunde jag inte avsluta den eftersom den brände hela vägen ned i magen på mig. Jag är inne i en halsbränneperiod och kan få rent outhärdligt ont, så mamma drack upp den med ... De andra tjejerna drack cider och isvatten.

Det är så roligt att träffa nya människor. Det finns så mycket att prata om, så mycket att lära sig om varandra. Samtalet flöt på utan longörer och det var tre jättemysiga tjejer som vågade ta steget och komma på Matklubbsträffen. Det blir alltid ett stort bortfall, och just nu är det ju skolavslutningstider (eller har varit) och folk är antingen väldigt i farten eller väldigt trötta efter alla festligheter.

Menyn var föremål för mycken diskussion. Mamma och jag har ju varit på Cicero förut, så vi visste att maten är god där. Jag fick svåra kval när jag inte kunde bestämma mig för om jag skulle beställa pasta eller något från grillen - jag hade ju ätit Carbonara på dialysen, så till sist bestämde jag mig för grillen. Men då kunde jag inte bestämma mig för vad jag skulle välja därifrån ... Mamma är ännu värre än jag, finns det två saker att välja mellan får hon ångest.

Men till sist enades vi om Insalata Caprese (tomat, mozzarella, persilja och någon balsamico-tjosan), alla utom en. Hon skulle inte ha någon förrätt. Till detta beställde vi vitlöksbröd. Mycket gott, och vi var rejält hungriga så det satt bra. Sedan valde jag och mamma (till sist) grillad, getosttoppad oxfilé med grönsaker, rödvinssås och potatisgratäng. Gratängen kom i en individuell liten fyrkantig form och var superbt god. Oxfilén var perfekt grillad som jag ville ha den. Resten av tjejerna valde pasta i olika former. Och till efterrätt tog jag och en av tjejerna en passionspannacotta. Mamma och Emma valde friterad glass med kanelstekta äppelklyftor - jag provsmakade glassen och friteringen var helt delikat. Den ska jag definitivt ta nästa gång. Ett par av tjejerna beställde också in chokladtryfflar.

Jag var proppmätt när jag satt i mig alltsammans, och de fyra hundralappar mitt individuella kalas gick på var ett pris jag tyckte var mer än bra. Hade inte skattepengarna kommit hade jag dock aldrig kunnat kosta på mig ett sådant kalas ...

Hela tiden pratade vi om allt och ingenting. Mamma som gärna är litet reserverad i sällskap med nya människor pratade på och smälte in fint i sällskapet.

Jag har beslutat mig för att anordna en ny träff till senhösten, och då hoppas jag fler törs komma med. Vi hade så roligt!

Tjåggarång!

lördag 11 juni 2011

Matklubbsträff!

I kväll kl 18.00 möter jag och min mamma upp tre tjejer från västra Sverige som är medlemmar i Matklubben, där jag också är medlem. Det här är den andra medlemsträffen jag har arrangerat och det är ju lite synd att det inte kommer fler än tre (det var väldigt många som ville komma från början, men saker och ting kommer ju alltid i vägen, det är ohjälpligt). Vi ska gå till Cicero i Linnéstaden och äta gott - jag vet ju att maten är superb där, det tråkiga är bara att man får beslutsångest när man ska beställa ... Särskilt roligt är det att mamma vill följa med, hon går ju så sällan någonstans numera p g a sina smärtor. Jag tror min själ att hon lever upp nu på sommaren!

I övrigt var det en riktig toppendialys idag, och Kjell och jag fick även löst Melodikrysset. Idag var det snubblande nära att vi fick överge en ledtråd, men med mammas hjälp gick det bra. Jag ringde hem och satte myror i huvudet på henne så hon inte kunde släppa tanken på låten, och sedan ringde hon tillbaka och sa att "det var tur för dig att jag kom på det!" :-D

Nåja, jag berättar om träffen och den goda maten i morgon. Nu lovar jag att jag ska skriva! Jag ska också hem till min körkompis och gå igenom vad hennes katter behöver eftersom jag ska vara kattvakt åt dem vid två tillfällen nu kring midsommar.

Tjåggarång!

fredag 10 juni 2011

Försenat saftigt inlägg!

Ja ja jaaaa, jag vet! Jag är en dålig människa som inte har skrivit som jag lovade! :-D

Men idag har varit en underbar slappardag, som började grått men verkar sluta med strålande sol. Jag skulle ge mycket för att få slippa gå till dialysen i morgon och få en riktig långhelg, men det går ju inte.

Om jag då ska berätta om mina spännande och fantastiska dagar i tur och ordning, så började det med spionvandringen i tisdags. Det var en grej som jag absolut inte ångrar att jag följde med på, trots att det innebar risk för liv och lem för min del (kommer till det senare). Vi samlades bakom Tyska kyrkan, alltså på Köpmansgatan. Gräset i den lilla parken bakom kyrkan lyste nästan självlysande grönt och det doftade grönska i luften. Regnet liksom hängde över oss men det blev aldrig något av det, bara ett par stänk längre fram i promenaden.

En kortvuxen, svartklädd typ med fläthästsvans kallade ihop oss och vi fick betala till hans medhjälpare, en piercad tjej som mest stod och stirrade i marken under tiden som han pratade (hon hade väl hört alltihop ett antal gånger förr, skulle jag tro). Vi började några steg nedför gatan där huset låg som inrymt redaktionen för Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning. Där var Torgny Segerstedt chefredaktör och han bidrog en hel del till att Norge fick tidningar insmugglade till sig, för de hade ju ingen fri press under andra världskriget eftersom Norge var ockuperat av Tyskland. De smugglade alltså dessa tidningar fastsatta UNDER tåget, för där tittade tyskarna inte! De gick "bara" igenom vagnarna. Vilken genial idé! Jag var lite bekymrad eftersom jag inte visste var denna tidning legat, trots att jag bott i Göteborg hela mitt liv. Torgny Segerstedt skrev ju mycket kritiska artiklar om nazi-Tyskland och fick varningsbrev från regimen om att han skulle sluta skriva, annars skulle det bli tråkigheter. Men som den sanna eldsjäl han var struntade han blankt i det.

Jag kan ju inte dra promenaden i sin helhet, men vi traskade runt i kvarteren kring Nordstan och även över till Lilla Torget och bort mot Kungshöjd. Den här fläthästsvansen hade en röst som hördes bra så det var ingen som behövde missa något. Men det var nedanför Kungshöjd som det klargjordes att vi skulle gå uppför de ungefär 50 000 trappstegen ... och jag trodde jag skulle dö när jag hunnit till hälften. Men efter en liten andhämtningspaus kunde jag fortsätta. Jag tyckte det var lite konstigt att de inte frågade om någon hade svårighet att gå i trappor, för det brukade de alltid göra, sa medhjälperskan. Men som sagt, upp kom jag i inte alltför svimfärdigt skick.

Det var en väldigt spännande promenad och väl värd sina 100 kronor. Jag hade väl lite koll på att det varit väldigt aktivt här i stan under den perioden, men det var så mycket jag inte hade en aning om att det var underhållande precis hela tiden. Och nu väntar jag med spänning på spökvandringen till sensommaren/hösten och även en utlovad promenad i det kriminella Göteborg, med styckmord och andra läckerheter. (Vad säger detta om mig och mina intressen?)

Och i onsdags hade vi vår sommaravslutning i kören. Jag kan meddela att abstinensen redan nu har satt in. Eftersom jag inte har någon egen kvartett att sjunga med under sommaren får jag inte alls någon påfyllning, och uppriktigt sagt vet jag inte hur jag ska klara mig.

I alla fall skulle kvällen helt ägnas åt Marie, vår dirigent, som fyllt 50. Och detta hade hon inte skuggan av en aning om! Hon trodde att det skulle bli en helt vanlig sommaravslutning som alla andra, men hej vad hon bedrog sig. Hon blev hämtad med sportbil och körd först till en vätskekontroll (:-D) och sedan i hisnande fart till Åsa Laurin, körens president, och där stod vi alla och tog emot henne med Ja må hon leva många lyckliga år. Hon var helt omtumlad när hon klev ur bilen och sa att hon tjutit som en tonåring i kurvorna. Marie gillar fart och fläkt!

Sedan var det "poängpromenad" med frågor om Marie, en snitslad bana som gav många av oss myror i huvudet (eller vad det heter).

Åsa har ett underbart hus med havsutsikt åt alla möjliga håll plus en altan med brädgolv och anslutande klippor. Där skulle vi sitta och äta och turvis gå upp och underhålla. Alla hade med sig vad de ville grilla plus dryck, och Åsa höll med potatissallad och grönsakssallad. Jag hade bakat två upplagor av Den Fantastiska Mazarinkakan från Åsa Ädelholms matblogg "En sida med mat" och det fanns även kladdkakebrownies som var helt delikata. Det är så underbart med den här kören, för alla hjälper till på det sätt de kan bäst. Jag kan ju aldrig bära tunga saker och hålla på för mycket eftersom jag måste passa Fritz, så jag anmäler mig alltid först när det behöver bakas något.

Det var ett fantastiskt väder med värme och solsken och då och då en svag fläkt som drog över altanen, där vi omväxlande åt, sjöng, skrattade och grät. Jag och mamma hade skrivit en text till låten "Ain't She Sweet" som handlade om Marie. Vi skrev den redan till hennes 40-årsdag, och sedan omarbetade vi den så den passade 50-årsdagen. Sedan hade jag skrivit ett litet tal till Marie där jag berättade för henne vad hon betydde för mig och hur stor del både hon och kören haft i att jag orkat komma tillbaka dels efter hjärtsjukdomen, dels nu under njursjukdomen. Kören har ju varit min ventil och många gånger min livlina, det enda roliga jag haft att leva för utöver familjen som alltid stöttat mig. Det var INTE bara mina ögon som var våta efter det talet! Jag är så lycklig över att ha mina körsystrar ... Det var kvartetter, duos, trios och hela kören om vartannat och Nina, äntligen hemkommen från Nya Zeeland, gjorde en glimrande insats som konferencier. Love you Nina, även om jag inte tror att du läser min blogg! Det är inte lätt att hålla styr på oss galna damer men du lyckades galant!

Onsdagskvällen kommer jag att minnas länge, länge! Det var magi i luften med vädret, sången, skratten och gemenskapen. Vi ska vara mycket, mycket stolta över vår kör och ta hand om den och varandra som vi gjort hitintills, för vi har något väldigt bra här.

Till er som läser den här bloggen, kända som okända, vi har gästkvällar den 24 och 31 augusti. Kriteriet är att ni måste vara tjejer/kvinnor och över 18 år och kunna sjunga någorlunda och dessutom älska att göra det! Ni kan inte hamna i en bättre kör. Vi jobbar stenhårt men vi har kul när vi gör det!

TjåggaRÅNG!

onsdag 8 juni 2011

Läggdags, men ett rejält inlägg kommer i morgon, eller rättare sagt idag!

Som sagt, det är sent, dialys i morgon så det är tidig uppgång, men jag lovar ett saftigt inlägg i morgon. Har varit på underbar avslutningsfest med kören och abstinensen inför sommaruppehållet har redan satt in. Var också på spionvandring med min bror och ca 30 andra i förrgår, så jag har en del att berätta.

Tjåggarång! :-D

lördag 4 juni 2011

Uppfylld av juni

Jag undrar om det finns någon vackrare månad än juni? Inte i min värld åtminstone. Idag har jag haft en fantastisk dialys. Kände redan när jag vaknade att det skulle bli en bra dag, fast jag lyckades få tag i laddarsladden i morse när jag skulle stänga av larmet och telefonen flög genom rummet och landade med en smäll mot dörren (ja, den klarade sig).

Det var en av mina favoritchaufförer som körde mig hem idag. Han frågar alltid så glatt: "Har du cyklat färdigt nu?" Och han kom ihåg att jag hade varit i Tyskland. Det är banne mig inte dåligt, så många patienter som de kör hit och dit på dagarna. Jag ska faktiskt sätta in Dagens Ros till alla mina goa och glada taxichaufförer. Sedan finns det ju några rejäla bottennapp, men de är undantagen som bekräftar regeln.

Efter en slapp eftermiddag hemma (tyckte jag var värd det eftersom jag körde stenhårt på cykeln idag) bar det av till Tuve där vi skulle sjunga för Marie, vår dirigent, som fyller 50 idag. Hon hade satt upp ett stort tält i trädgården där alla satt bänkade och åt och drack gott, precis som det ska vara. Många i kören (musikkommittén, co-dirigenter m fl) var redan där när vi kom och de sällade sig naturligtvis till oss. Jag tror Marie hade väntat sig någon form av hyllning från kören, men hon grät likafullt när vi sjöng "Friends, just friends". Gud vad jag älskar kören!

Otroligt - här sitter jag omgiven av svalornas sisande och kråkornas kraxande (det där sista skulle jag gärna vilja ha lite mindre av, det är väldigt gott om kråkor här i år!) och någonstans sjunger en koltrast. Och det känns knappt att fönstret är öppet, bara ibland fläktar en sval vind in i mitt rum. Det här bara MÅSTE vara den absolut vackraste tiden på året ...

Tjåggarång!

fredag 3 juni 2011

Ett lite allvarligare inlägg - rakt på sak

Ja, allvarligt och allvarligt, men jag tänker ofta på en sak nu för tiden.

Förr var jag väldigt rädd för att dö. Jag blev hyperstressad av att ens tänka på det. Eftersom jag inte tror på någon existens efter detta (även om man aldrig kan vara säker) tror jag inte heller att jag får träffa familj, släkt och vänner, vilket gjorde det hela än mer nattsvart.

Men en dag upptäckte jag att jag ju gick omkring och tänkte på döden så att jag glömde bort att uppskatta allt som levde omkring mig, inklusive mig själv! Den här insikten kom strax innan jag blev så dålig, och idag kan jag se på mig själv och säga att jag har kommit en bra bit på väg i min bearbetning av detta. Jag är fortfarande rädd för att dö, självklart är det inget jag vill trots att jag många gånger varit svindlande nära med mina dramatiska tillstånd, men nu balanseras det upp av att jag förmår uppskatta livet. Och det känns som en sådan styrka.

Därför har jag skurit ner mycket på de gånger jag säger "Gud, vad tiden går!" eller "Å, är det redan juni?" Det händer ibland, för jag är ju inte mer än människa, men i stället tänker eller säger jag (fast det är svårt att förklara): "Å, vad jag är lycklig som får vara med om det här IGEN!". Igår tänkte jag på hur trösterikt det på något sätt känns att tänka på det här eviga kretsloppet som vi upplever varje år. Snart vänder det mot mörkare tider, men dem måste vi ju igenom om vi vill uppleva de ljusare tiderna som kommer efteråt! Jag vet att många människor blir deprimerade och svältfödda på ljus under den mörka årstiden, och jag förringar inte deras upplevelser på minsta sätt, men hittar man bara ett sätt att tänka "här och nu är vad som gäller, jag ska inte tänka på de fyra månader av mörker som ligger framför mig utan leva genom varje dag" så finner man att rätt vad det är är det ljust i sovrummet när man vaknar, rätt vad det är kvittrar koltrasten sitt lilla hjärta ur sig, rätt vad det är har himlen den där speciella sommarblå färgen (som den har idag).

Jag har slutat tänka: "Hjälp, nu har jag fyllt 47 år. Nu är jag snart gammal." I stället tänker jag: "Idag har jag fyllt 47 år, och tänk så många år jag har kvar!" Jag låter tiden arbeta för mig i stället för emot mig.

Ute luktar det nyklippt gräs, och SVALORNA HAR KOMMIT! Det gör mig så lycklig! Finns det något skönare än att sitta på balkongen under parasollets svalkande skugga, med ett glas med något kallt och fruktigt bredvid, läsa något bra och bli ackompanjerad av svalorna? :-D

Tjåggarång!

torsdag 2 juni 2011

Känns ändå lite bra!

Ute i köket lagas det kycklinggryta med schalottenlök, paprika, tomater och champinjoner. Jag sitter inne i mitt rum och försöker tänka bort huvudvärken som allt oftare kommer nu efter dialyserna. Jag tror att det kan ha med ACn där inne att göra eller också drar det från fönstren, eller inte vet jag ... men jobbigt är det i alla fall, även om det fortfarande är mycket bättre än det var.

Det blev ingen promenad idag som jag hade ställt in mig på. Jag har ju lyckats glömma bort allt om Kristi Himmelfärdsdag och trodde att jag skulle hämta medicin på apoteket på hemvägen. Jo mors! Nej, det fanns ingen personal som kunde gå med ut och valla mig idag och jag har ingen lust att gå själv. Det funkar ju ändå inte sen när det blir mörkt, för man vill inte gå ensam i de trakterna då (Flunsåsparken and the like).

Dialysen gick annars bra, även om jag bara med ett nödrop kom upp i min målsättning (jag bestämmer själv mitt mål och ställer in det på maskinen). Carbonara fick jag prick kl 12 idag och blev full i skratt.

I morgon ska mamma och jag antagligen åka och köpa balkongblommor. Det ska äntligen bli lite fint på balkongen så vi kan sätta upp vårt parasoll som vi höll på att knäcka oss på förra sommaren när vi köpte det på IKEA. Ett rätt säkert kort är margueriter och röda pelargoner, men vi får se. Jag har ju fått för mig att jag vill odla tomater också ... :-D

Tjåggarång (så länge!)!