torsdag 14 april 2011

Ett nattligt födelsedagsinlägg

Sannerligen, jag har blivit ett år äldre! Ja, det är inte förrän ikväll egentligen, men i alla fall. Jag har nog sagt det förr, men ett tag trodde jag inte att jag skulle få uppleva fler födelsedagar, så jag har bestämt mig för att fira av mig själv med tårta och sång vartenda år tills jag slutgiltigt vänder näsan i vädret. Födelsedagar är till för att firas. Man ska sätta guldkant på vardagen så ofta man har en chans, för rätt vad det är kanske vardagarna tar slut och då står man där med skägget i brevlådan.

Så:

Ja må jag leva,
ja må jag leva,
ja må jag leva många lyckliga år,
ja visst ska jag leva,
ja visst ska jag leva,
ja visst ska jag leva många lyckliga år!

Ett fyrfaldigt leve för mig:

HURRA, HURRA, HURRA, HURRAAA!!!!!

Tjåggarång!
:-D

Något är ruttet i staten Facebook!!!!!

Jag vet att jag är löjlig som blir så upprörd, men mitt konto på Facebook är tillfälligt avaktiverat. Det hela började i förrgår tror jag, med att jag fick mail om att jag måste lägga in en alternativ e-mailadress för att öka mitt kontos säkerhet. Den var tydligen så låg att det inte blev någon grön färg alls på den där s k mätaren som bifogades. Först nonchalerade jag det men igår fick jag ett nytt mail, och då la jag in min alternativa mailadress som jag har hos Hotmail. Idag fick jag ett mail där jag blev tillfrågad om jag ville avbryta ändringen som jag lagt in om igår, och då ville jag det, eftersom jag inte tyckte det kändes riktigt bra. Då fick jag besked att kontot tillfälligt avaktiverats p g a ändringar i sekretesstjosan. De kräver att jag ska ladda ned en officiellt godkänd ID-handling med foto för att verifiera att jag är jag. Jag har ingen sådan handling på nätet. Inte heller är jag bra på att ladda ned foto från min telefon.

SÅ VAD GÖR JAG? Inte nog med att Fritz krånglade i morse och vi inte kunde göra någon flödesmätning, nu är jag på uruselt humör också.

Men jag måste ändå berätta att jag fick en fantastiskt vacker ros av min stolsgranne och hans fru. Jag bjöd ju på kaka idag på dialysen, en härlig saftig apelsinkaka, eftersom det är min födelsedag i morgon. Så jag tittade många gånger på rosen, som är djupröd och perfekt och nästan ser ut som om den vore gjord av sammet. Ett jättefint kort hade de satt fast på den där de gratulerade och tackade för min omtanke. Det är härligt med sådana vänner. Så det är i alla fall en sak att vara glad över!

Tjåggarång!

onsdag 13 april 2011

Mamma

Mjuka, varma armar
som hållit mig tryggt och stadigt,
blå ögon
klara och vackra som sjövatten en solig dag.

En röst som outtröttligt läst och sjungit,
förhört läxor,
tröstat och torkat tårar.

En rygg
som alltid måst hållas rak
och som därför är trött och sliten nu.

Ben och fötter
som traskat och trampat,
nött gatstenarna i stan
och letat kantareller på landet.
Nu söker benen och fötterna
sköna, varma tofflor
och lite lugn och ro.

Ett sinne,
obändigt, rikt, humorfyllt, starkt
och med mycket integritet.

En kvinna
som jag älskar över allt annat.
En kvinna
som alltid älskat mig över allt annat.
En kvinna
som är min mamma.

Tjåggarång!

Barndomsminne

Jag  är väl ungefär sju år gammal och sjuk. Jag har feber, inte sådär jättemycket men lagom för att hålla mig hemma. Mamma håller på och stökar runt, hon måste ju gå och jobba, för när jag var sju år fanns inget VAB att ta till när det behövdes. Min bror har redan gått till skolan, han går på Ryaskolan som jag kan se genom fönstret i matvrån.

Jag är förväntansfull, för jag tycker om att vara ensam hemma. Det är så spännande att få klara sig själv en hel dag utan någon som säger till en vad man ska göra! Jag är absolut inte rädd eller har tråkigt - jag har ju mina leksaker, mina plastdjur, mina Barbiedockor, mina tidningar och inte minst alla mina böcker. Dessutom har mamma skrivit upp sitt telefonnummer till jobbet på Ramells skivaffär på Vårväderstorget och lagt det bredvid telefonen. Det behövs inte, för jag kan numret utantill redan, men hon gör det för säkerhets skull. Det känns ändå tryggt att veta att hon bara är ett telefonsamtal bort och lätt kan komma hem om det skulle behövas, det är ju bara att gå uppför backen från torget.

Nu har mamma gjort sig färdig, sminkad och klar att gå till jobbet. Men först bäddar hon om min säng, stoppar in lakanen sådär hårt så det känns ombonat att gå och lägga sig i den om man skulle vilja, och viker upp en flik av påslakanet så man kan krypa ned utan att riva upp hela bäddningen. Och så ställer hon upp fönstret lite på glänt så det blir friskt och härligt i mitt och min brors rum. Jag tittar på och fröjdar mig i mitt inre, tänker på allt kul jag ska ha här hemma idag.

Sedan går mamma ut i köket och gör i ordning några smörgåsar åt mig som jag kan ha under dagen. Ofta är det kavring med prickig korv. Hon slår in dem två och två i aluminiumfolie, små glänsande paket som ser ut som silvertackor. En full kanna saft fullbordar det hela, och alltihop åker in i kylen.

"Klarar du dig nu, Isabel?" frågar mamma och tar på sig sina ytterkläder. "Det gör jag", säger jag. Hon pussar mig på kinden och går ut genom ytterdörren. Jag står i dörren och ser på medan hon går in i hissen. "Glöm inte låsa dörren", hör jag precis innan hissdörren slår igen, så jag låser ordentligt dörren och springer sedan till matvråfönstret för att efter en liten stund se henne gå längs trottoaren på väg fram till hörnet, där hon ska försvinna ur sikte. Hon vänder sig om några gånger och vinkar, och däremellan bankar jag på fönstret. Hon går alltid tillbaka några steg när hon försvunnit om hörnet, som en kul grej som jag alltid väntar på. Det glömmer hon aldrig att göra.

Sedan är jag ensam. Jag har hela dagen framför mig att göra vad jag vill med. Ibland när jag är sjuk kommer min bror hem på lunchrasten för att se om jag behöver något, men ibland gör han det inte. Idag behövs inte det, jag är inte så dålig. Jag går runt i lägenheten och andas in den goda hemmalukten, trivs med tillvaron fast jag har lite ont i huvudet. Sedan går jag in i vårt rum och lyfter upp skrivmaskinen på sängen. Jag kan bara skriva med pekfingrarna, men det går rasande snabbt, och jag stavar rätt, så jag skriver ihop en liten historia som jag sedan läser upp för mamma i telefonen under ett av de många samtal jag ringer till henne under dagen.

Jag sover ett par omgångar, leker med mina plastdjur, fantiserar i timmar om vilka äventyr vi upplever tillsammans. En gång ringer min faster Teresa för att höra hur det är med mig. Medan vi pratar behöver jag gå på toaletten och ber henne vänta en liten stund. När jag kommer ut har jag glömt bort att hon väntar i telefonen och pysslar med annat tills jag hör ett egendomligt kväkande ljud utifrån matvrån. Jag går ut dit och ser luren ligga avlyft och hör någon som ropar. Både min faster och jag håller på att skratta ihjäl oss när jag förklarar att jag glömt bort henne.

Under dagen har jag också ätit mina ljuvliga smörgåsar. Ingenting smakar som dessa mackor, som jag äter i min ensamhet efter att ha vecklat upp de släta, fina silverpaketen. Ibland äter jag upp dem redan på förmiddagen och får då skylla mig själv, men ofta kan jag spara ett paket till eftermiddagen också.

Sedan är det plötsligt inte långt kvar tills mamma kommer hem från jobbet. Hon kommer med kassar från affären och ska laga middag. Det har varit en lång arbetsdag för henne och den är inte slut än, men hon har med sig en pust av frisk luft utifrån och har röda rosor på kinderna. Vi kramas och hon frågar hur jag har haft det idag. "Bra", säger jag och kanske tänker jag att det ordet inte räcker för att beskriva alla skiftande sensationer jag upplevt under min ensamma dag hemma, men det är det enda jag kan säga. "Jättebra."

Tjåggarång!

måndag 11 april 2011

Tankar i vårkvällen

Jag är allvarligt förälskad i det ljus som skimrar ute nu. Detta vårkvällsljus är så betagande vackert att hjärtat börjar bulta och jag känner hur ögonen tåras, på fullaste allvar. Jag vet nog inte riktigt själv hur lycklig jag är över att vi kommit hit efter den långa, bistra vintern som varit, men jag känner att jag skulle vilja göra som eskimåerna när de hälsar solen - vända armarna med handflatorna uppåt mot dess värmande, livgivande strålar. Så kanske vi också gjorde i tidernas morgon, vem vet? Solen måste ju ha tett sig som räddaren som lyckats fördriva mörkret och kylan.

Jag har egentligen aldrig grunnat särskilt mycket över vädret utan mest låtit det ha sin gång och försökt att inte blanda mig i. Men i år verkar det som om jag uppskattar solen mer än någonsin. Jag tror att jag måste "go with the flow" och bara hänga med, inte grubbla så mycket. Det är mycket jag skulle behöva låta bli att grubbla på och jag ska försöka hitta den där "låt-gå"-mentaliteten som jag haft hela tiden tills i vintras. Den bra låt-gå-mentaliteten, alltså, inte den där "släpp-efter-och-strunta-i-vad-du-gör"-mentaliteten. Ingenting har ju förändrats, jag ska fortfarande gå ned i vikt, väntar på transplantation, cyklar och går an och mår relativt bra.

Jag skulle önska att koltrasten ville sjunga just nu. Det är en perfekt koltrastkväll, men i stället sitter det stora fula kråkor på taket mittemot. Jag är ingen större fan av kråkor, och i år ännu mindre, eftersom det verkar som om kråkor och kajor skrämmer bort koltrastarna som alltid suttit här och sjungit tidigare. De kommer i stora flockar och det tror väl sjutton att den lilla koltrasten inte har något att sätta upp emot dem utan flyger för allt vad tygen håller!

Oj, nu börjar visst "Det söta livet". Vilka skapelser hon åstadkommer, och vad härligt jag faktiskt tycker att det är att höra talad danska!

Tjåggarång!

En måndag i väntans och läsningens tecken

De har fortfarande inte ringt från Vem Vet Mest. Jag laddar här hemma, tittar på programmet, tjoar ut svaren med hög och tydlig stämma ... jag gör allt som kan begäras av mig. Har klädombyten och extra tandborste nedpackade så jag håller mig fräsch hela dagen. Säger hela tiden "ja, det kan jag göra, IFALL de inte ringer från Vem Vet Mest!". Min omgivning börjar nog snart tycka att jag är odräglig (de som inte redan tycker det då förstås). Men det bjuder jag så gärna på!

Jag har fått en bok i mina händer som handlar om läsningens historia. Det är som om denna bok är skriven för och om mig. Jag hittar passager i den som stämmer in så bra på mig och mitt läsande att det är skrattretande. Citaten som inleder varje ny del av boken kunde ha varit skrivna av mig. Och denna bok har jag lånat, den är inte ens min. Jag kommer att sörja när jag måste lämna tillbaka den, det är just en sådan bok som jag vill ha i hyllan och kunna återvända till när jag vill.

Det är inte så många som vet om på vilket sätt jag älskar och ärar mina böcker. Jag är inte bara intresserad av innehållet när jag skaffar en bok. Nej, om det typsnitt tryckeriet/författaren valt är tilltalande blir läsupplevelsen så otroligt mycket bättre. Typsnittet ska vara proportionerligt och bokstäverna rundade på ett speciellt sätt. Om papperet dessutom är lagom glatt och svalt när man glider med fingrarna över det blir jag euforisk. Då kan jag känna att boken är en av de verkliga skatterna. För det är så med mig, att jag känner mig rik när jag tänker på alla mina böcker. Tänk, alla dessa ord, all den kunskap de representerar! Jag blir ödmjuk och tänker att jag kan skatta mig lycklig som ändå kunnat skaffa mig de här böckerna. För visst är det så att jag försakar mycket annat för att kunna köpa en bok då och då.  Jag brukar säga att jag föddes med en bok i handen och att det var därför det tog så lång tid för mig att komma ut - jag var upptagen med att läsa.

Om de inte ringer från Vem Vet Mest (ja, ni hör ju själva hur jag går på!) ska jag tvätta kl 13. Jag förbrukar så många T-shirtar på dialysen eftersom jag cyklar och blir svettig, och det är ju liksom inte bara att koppla loss slangarna och gå och duscha efter ett cykelpass utan jag får sitta där och känna mig lätt ofräsch tills jag kan komma hem och göra något åt det. Dessutom är det inte alltid lätt att äta sittande i en dialysstol, lutande sig över ett smalt bord där maten står, med förståeliga fläckar som följd. Ja gudar, vilket snärj jag har. (Det kunde ju vara så mycket värre allting, men visst är det skönare att klaga över triviala saker???) :-D

Nu är det tydligen frukostdags. Jag är inte särskilt hungrig, har inte varit det de sista dagarna. Kanske jag är på väg ned i en matsvacka igen, det vore synd nu när jag fyller år på fredag. Fast tårta går ju alltid ned förstås. Jag har förstått på mig själv (och hört det sägas av andra) att desserter och sötsaker går alltid ned även om man inte är så pigg på att äta annat. Och jag är av den bestämda uppfattningen att i sådana fall är det bättre att äta desserter än att inte äta något alls!

Tjåggarång!

fredag 8 april 2011

Lördagsmorgon

Passar på att knacka ned några rader så här några minuter innan taxin kommer för att ta mig till dialysen. Solen skiner och lindens grenar avtecknar sig mot huset mittemot på ett ganska charmerande sätt. Fåglarna har börjat höra av sig och själv har jag sovit gott och känner mig för en gångs skull ganska utvilad. Det blir så när man går och lägger sig före tolv i stället för halv tre! Fullkomligt logiskt.

Minglet i torsdags kväll på B'Chic var jättetrevligt. Det bjöds på små spett med gott pålägg och frukt och dricka och på modevisningen träffade jag minsann ingen mindre än Maria Forssell, en gammal körkompis som var min allra första stämchef när jag började i kören (hon har inte varit med på många år nu). Hon var så SÖT där hon gick och visade de snygga kläder som B'Chic har. Jag blev stormande kär i en rosa/cerise klänning och en asymmetrisk lång top i limegrönt. Men pengarna, pengarna ... de finns ju inte! Trots att vi VIPare hade 10% rabatt! Nedslående!

Nej, nu kommer taxin därnere hör jag. Måste skynda! Vi hörs!

Tjåggarång!