fredag 18 mars 2011

Ord jag är kär i

Med risk att bli betraktad som ännu mer udda än jag redan blir ... ni som känner mig på allvar vet att jag har en enorm kärlek till ord. Inte bara i så måtto att jag tycker mycket om att skriva, utan jag älskar själva orden. Jag tycker om att granska dem, skärskåda dem och smaka på dem och letar gärna efter paralleller i andra språk. Ibland är den här kärleken helt oförklarlig och irrationell och har ingenting alls med ordets betydelse att göra. Jag kan tycka om ett ord för hur det ser ut i skrift.

Ett ord jag verkligen älskar är bygga. Jag får ofta glädjen att se det ordet i mina historiska böcker, för där byggdes det hej vilt, palats och tempel, borgar, slott och kojor. Ett annat ord är jordgubbar. Det ordet gillar jag dels för att det är gott med jordgubbar, och dels för att det LÅTER så otroligt gott. Vatten är ett ord som jag tycker mer om i skrift än att dricka det, även om jag givetvis skulle älska vatten om jag vore en törstande, vilsegången själ i Namib-öknen och inte hade fri tillgång till det (eller bara om jag hade bott i Östersund tidigare i vintras).

Vad har ni för favoritord?

Tjåggarång!

onsdag 16 mars 2011

Jag är inte saligen avsomnad! :-D

Skriver detta lilla inlägg för att tala om att jag fortfarande finns kvar bland de levandes skara och har därtill varit på körövning ikväll, vilket var lika underbart som det alltid är. Har dock haft ont i halsen i flera dagar, det sitter på höger sida och är envist som synden och vill bara inte gå över. I övrigt har det inte hänt särskilt mycket på min front, därav frånvaron av inlägg. Men det blir bättre så småningom. I morgon stundar stavgång på dialysen (om det inte blir snöstorm, vilket min körkompis Ulla hotade med då hon körde mig hem.) Sen ska det tas prover inför besök på hjärtmottagningen på måndag, min halvårskontroll. Jag är glad att de gör den även om mitt hjärta mår bra.

Men vi hörs när vi ses! Tjåggarång!

söndag 13 mars 2011

Nu är nog våren här i alla fall!

Jag var ute på en underbar vårpromenad idag. Ljuset såg annorlunda ut och det syntes att det var en stillhet i luften som jag inte känt på länge. Det blåser ju alltid här. Karl Johansgatan är ett blåshål eftersom vinden har goda chanser att blåsa in från älven över Fiskhamnen och Stenaterminalen, plus att gatskrället är så enormt lång att den kan ta sats och blåsa genom märg och ben på oss som knogar gata upp och gata ner här i Majorna.

Men idag blåste det som sagt var INTE. Jag hoppade glad i hågen i mina träningsskor när jag tvättat färdigt och travade ut på min vanliga runda. Fåglarna var om möjligt ännu gladare än jag och sjöng i kör över mitt huvud och benen mina vägde så lätt när jag inte behövde ha de tunga kängorna på mig. Men man får passa sig för allt grus, för rätt vad det är rullar fötterna undan och man ligger på marken. Och eftersom jag är ungefär lika graciös som en flodhäst brukar jag inte ha någon direkt tur i sådana lägen.

Sedan kom jag hem, rödkindad och grann, och så lagade vi middag. Vi hittade oxfilé i frysen, stekte den i skivor, gjorde pommes frites till och blandade ihop en sallad. Till filén gjorde vi ett vitlöks- och persiljesmör. Och till efterrätt fanns det äppelkaka kvar sedan igår. Vi äter som kungar fast vi är fattiga som kyrkråttor - allt detta för att min mamma alltid haft förmågan att trolla fram allt av ingenting plus att vi håller koll på extrapriserna och köper på oss när det är något vi vet att vi får användning för. Jag har gått i hennes skola och det är jag väldigt glad för.

Här är, apropå ingenting egentligen, ett citat som jag hittat i en av mina köksalmanackor!

Var aldrig arg på någon länge - ilska stjäl massor av energi.

Vilket stämmer väl med det engelska ordspråk som säger: Den elake får ingen vila.


Ett utdrag ur en vacker dikt av Dan Andersson (en mästare på att fånga melankolin i livet!):

Det visslar en bondtrygg stare,
det skymtar en räv över mon,
det hoppar en jagad hare -
jag trampar en mask med skon.
Jag blev väckt av liv som larmar -
jag har vaknat i vårens armar,
och fast hungrig jag strängar min lyra
bland alarnas droppande blom,
är jag rusig av vårens yra
där jag går i min fattigdom.

Vårkänning heter dikten. Ungefär sådan kände jag mig när jag gick på min promenad idag. Rik och rusig och glad. Och hungrig var jag ta mig tusan också!

Tjåggarång!

lördag 12 mars 2011

Veckans djur: Tornuggla

TORNUGGLA
Den hittar vägen i totalt mörker

Tornugglan är en av de märkligaste rovfåglarna - den hittar nämligen vägen och tar sitt byte i fullständigt mörker, vilket noggranna experiment visat. Tornugglans hörsel är utomordentligt välutvecklad, och minsta pip från en mus eller sork drar omedelbart till sig dess uppmärksamhet.

Tornugglan ligger bakom många spökhistorier och den har injagat skräck hos många människor på landsbygden. Till skillnad från andra medlemmar av ordningen Strigiformes, exempelvis kattugglan, tar tornugglan gärna sin tillflykt till ladornas och uthusens innandömen. Ljudet från dess ut- och inflygningar och framför allt ungarnas kusliga oväsen när de kryper omkring och hoppar på höloft och takbjälkar har gett upphov till historier om hemsökta hus.

Tornugglan lever emellertid ett stillsamt liv och tillbringar sina nätter med att jaga smågnagare. Den sägs göra tio katters arbete. Antalet smågnagare som varje natt utplånas av en enda tornuggla är förvånande. Den är så skicklig att den nästan aldrig missar ett byte. Dess flykt är helt ljudlös på grund av de duniga fjädrarnas speciella struktur.

Ansiktets märkliga inramning, ett slags sköld som är karaktäristisk för tornugglan, tycks ha en viss funktion i samband med hörseln. Fågeln kan röra dessa sköldar efter behag för att fånga upp olika ljud och därmed exakt avgöra varifrån de kommer.

Tornugglan häckar sällsynt i Skåne.

Antal ägg: 4 - 7
Ruvningstid: 30 - 34 dagar
Äggens vikt: 18 - 23 g
Vikt som vuxen: 290 - 360 g
Längd: 33 - 39 cm
Spännvidd: 90 - 95 cm
Ungarna flyger vid 80 - 86 dagars ålder

Stam: Vertebrata
Klass: Aves
Ordning: Strigiformes
Familj: Tytonidae
Släkte och art: Tyto alba

fredag 11 mars 2011

Recept: Sangría

Jag märker att jag svikit mitt löfte till bl a Skogseva om att skriva in receptet på sangría, som jag talade mig varm för härförleden, på min blogg, så nu när helgen närmar sig och ni kanske vill ha något somrigt och gott att dricka så följer det här! Sangre betyder förresten blod på spanska, för er som inte visste det. Det här är så gott att jag kan dricka det till frukost ... och har faktiskt gjort det vid något tillfälle ... *rodnar*

SANGRÍA

6 - 8 personer

1/2 - 1 apelsin
1/2 - 1 citron
1/2 - 1 äpple
1/2 dl socker
1 bit kanelstång
3 hela kryddnejlikor
1 flaska rött, spanskt vin (behöver inte vara fancy, ett enkelt vin blir perfekt)
6 cl cognac (älskar den stavningen, "konjak" låter så banalt)
1 flaska (33 cl) fruktsoda, sockerdricka eller sodavatten
(jag tar alltid läsken, det tycker jag är godare, och en stor flaska då jag späder ut den mer i min egen mugg)
Många isbitar

Tvätta apelsinen och citronen noga och skär den sedan i tunna skivor. Skala och kärna ur äpplet och skär det i tunna skivor. Blanda frukten med sockret, kanelstången och nejlikorna i en stor tillbringare. Häll på rödvin och cognac och rör tills sockret löst sig. Smaka av och tillsätt mer socker vid behov.

Låt drycken stå och dra i kylen i minst en timme. Vid serveringen tillsätts läsken och isen. Rör om hastigt med lång sked och se till att du krossar frukten lätt, så den ger ifrån sig ännu mer smak. Servera i kylda glas.

Det var det! Salud!

Tjåggarång!

Ditten och datten ... långt om föreläsningarna igår

Sitter i mitt rum och skriver på min stationära dator för en gångs skull - måste ju motionera den lite så den inte glömmer av hur man gör, även om den är rejält skraltig!

Efter dialysen igår åkte jag direkt till Sahlgrenska för att närvara vid Världsnjurdagens föreläsningar, som jag gärna ville lyssna på. Det var väldigt intressant och jag roades också storligen av att se hur fruktansvärt manusbundna en del av talarna var. Det stod NERVÖS skrivet i pannan på somliga och dem tyckte jag lite synd om.

Temat för 2011 var "Skydda dina njurar och skydda ditt hjärta", något som är mycket viktigt då hjärta och njurar är intimt sammankopplade. Första föreläsningen, som hölls av Mattias Aurell, hypertoniforskare (hypertoni = högt blodtryck), handlade om vårt saltintag (som är på tok för högt) och vad man tänker göra för att försöka minska på svenskarnas saltkonsumtion. Rent basiskt, för att kunna leva, behöver vi 1/2 g salt per dag. Högsta hälsosamma intag är 6 g per dag. I Sverige kör vi i genomsnitt i oss 12 g salt per dag!!! Undra på att många svenskar går omkring med högt blodtryck. Dessa saltfällor finns främst i bröd, ost, charkvaror, färdigmat och restaurangmat - det är inte det att vi själva saltar på maten vid bordet som är den värsta boven. Undrar om någon kollat saltinnehållet i den mat vi serveras på dialysen? Det ska jag prata med dietisten Malin om nästa vecka. De åtgärder som Aurell såg framför sig var bl a att börja laga mer mat från grunden och alltså köpa mindre färdigt och halvfabricerat, och även sätta upp särskilda hyllor i butikerna där man har varor som är hälsosamma ur saltsynpunkt.

Och VARFÖR är det då så farligt med för mycket salt? Jo, salt binder vätska, och för oss njursjuka är det direkt ohälsosamt att gå runt med för mycket vätska i kroppen då njurarna inte klarar att kissa ut alltsammans och överskottet på vätska påverkar hjärtat som då får slita hårdare. Det vet minsann jag, som hade vätska upp till öronen så jag höll på att drunkna när jag togs in akut för förstorat hjärta år 2000. Och då hade jag haft åt skogen för högt blodtryck i flera veckor, kanske längre ändå, som ingen upptäckt då de bara sa att jag hade en elakartad infektion och gav mig två penicillinkurer (som inte hjälpte ett dugg naturligtvis). Detta höga blodtryck så länge orsakade antagligen att mina njurar tog så mycket stryk och började försämras.

Andra föreläsningen hölls av en ung kvinna vars namn jag tyvärr glömt bort, men hon är ansvarig för den övergripande FaR-verksamheten i Göteborg (jobbar på Mölndals sjukhus). Vad är FaR, undrar kanske då den oinvigde läsaren. Det betyder Fysisk Aktivitet på Recept, något som jag länge har önskat kunde införas även hos oss på Lundby. Åtminstone tror jag inte att FaR är särskilt frekvent hos oss, rätta mig gärna om jag har fel, ni av mina sköterskor som ev läser detta! :-D Det var väldigt intressant att höra på hur mycket träning man behöver, och hur lång tid det tar innan träningen ger effekt. För friska tar det runt 3 månader att uppnå effekt med sin träning, och för dialyspatienter mellan 3 och 6 månader då behandlingarna kräver så mycket av kroppen. Jag kan ju bara tala för mig, men jag tror att det tog 2 veckor sedan jag börjat sängcykla innan jag började gå runt och skryta med mina tjusiga vadmuskler, och själva cyklingen var jag ju totalt fast för efter första tiominutaren! För det var så jag började, med 10 minuters cykling. Sedan ökade jag, men jag har stannat vid en timme. Det räcker så bra, jag måste ju hinna äta och läsa mina historiska böcker också! Just nu läser jag om Kleopatra, ytterligare ett fascinerande kvinnoöde. Den tid jag får över ägnar jag fortfarande åt Katarina di Medici ...

Nåja, det där var ett sidospår, men hon påpekade också detta viktiga faktum: När en patient har måttligt förhöjt blodtryck och är frisk i övrigt, ska detta tillstånd först och främst försöka åtgärdas genom fysisk aktivitet och motion - INTE blodtrycksmedicin, som oftast tydligen är fallet nu.

Dessutom fick vi veta vad det egentligen är för skillnad mellan träning och fysisk aktivitet. Träning innebär att man vill öka sin prestationsförmåga, alltså ständigt prestera och leverera mer och bättre. Fysisk aktivitet innebär att man vill öka sitt välbefinnande, man vill alltså må bra genom att ägna sig åt detta. Sedan är det ju inget som hindrar att man mår bra genom att ägna sig åt båda delarna! :-D

Tredje föreläsningen hölls av en yngre man med exotiskt utseende som jag inte heller minns namnet på, kanske för att damen bredvid mig fallit i sömn och faktiskt snarkade (vi satt på främsta raden). Han var väldigt fast i medicinska termer och kunde inte riktigt översätta dem till språk som var begripligt för dem som inte var läkare eller vårdpersonal, så den föreläsningen hade jag inte lika stor behållning av. Den handlade i alla fall om sambandet mellan hjärta och njurar och bl a att njurarna också är cirkulatoriska organ, som är beroende av att man inte har kranskärlsförändringar i kroppen eftersom njurartären då inte klarar att förse njurarna med tillräckligt med blod.

Fjärde föreläsningen missade jag då min bil kom för att ta mig hem efter denna långa och mycket givande eftermiddag. Dessutom bjöds det på cider och godis, så jag åt mitt första godis sedan körens julkonsert i början av december i fjol ...

Oj, det här blev långt, och kanske inte så intressant för er som inte är med i den "inre kretsen" kring mig som njursjuk, men ni kanske fick lite behållning av att läsa ändå!

Tjåggarång!

onsdag 9 mars 2011

Men vad farao nu då?????

Råkade just kasta en blick ut genom fönstret, och det skulle jag inte ha gjort märker jag. Snön vräker ner och himlen är blygrå!!! Här pratar jag vitt och brett om rosalila himlar och koltrastsång och vårsol och tranor ... Men jag vet ju att det är så här i mars. Och jag glömmer aldrig den gången vi var på Hindås (vårt f d "land") en pingsthelg, den 31 maj en gång för många år sedan ... dagen efter, den 1 juni, vaknade vi upp till en snötäckt värld. De stackars syrenerna som börjat blomma låg nedtyngda till marken och lyste ömkligt ljuslila mellan snödrivorna. Det var nästan så att man började gråta när man såg dem. En märklig syn, verkligen! Inte lika märklig i mars som tur är, men jag ska ut och köpa frukt och annat och tänkte promenera. Det blir Lovikka-luvan på, jag bjuder på den synen (den är nog lika märklig som snön i juni på landet).

Tjåggarång!