tisdag 8 mars 2011

Jag hittade glädjen igen!

Skriver med röd text idag för att riktigt framhäva känslan jag har i kroppen efter att i flera veckor ha varit rastlös, likgiltig och trött. Under de senaste dagarna har jag nämligen hittat glädjen som jag letat efter. Jag vet inte om det var kaliumbristen som tog med sig den eller vad det annars kan ha varit ...

I alla fall började det med kördagen. Att jag fick kvitto på att jag orkade delta aktivt en hel dag, med glädje, engagemang och energi var ett glädjebesked så gott som något. Och idag var jag ute på den första riktiga promenaden (om man inte räknar stavgången på dialysen, som ju frös inne hela vintern p g a det fruktansvärda isbelagda väglaget!) på flera månader. Jag gick uppför Såggatan (det är mitt särskilda styrkeprov, klarar jag den utan vilopaus är jag lycklig) i motvind och i rask takt, och sedan ned förbi Djurgårdsmacken och svängde upp vid Karl Johansskolan, där den där vackra rosenbusken står som blommar vitt och ljuvligt om sommaren. Jag har smugit där flera gånger efter mörkrets inbrott och kapat av en och annan ros att ha i en skål vatten - så underbart dekorativt, men jag känner mig som en skövlare och förbrytare! :-D

Jag behövde inte stanna och vila en enda gång, och för varje steg jag tog ökade lyckokänslan inom mig. Det var det här jag behövde. Hela vintern har jag längtat ut, men vädret och kylan har ju inte direkt pushat på en att sticka näsan utanför dörren. Det kanske jag borde ha gjort, men jag är faktiskt inte mer än människa!

Så nu ska det bli fart på promenaderna igen, för jag har ju sett att det är där den där sista glädjegnuttan finns, den som jag behöver för att känna mig hel.

Tjåggarång!

PS. Jag hörde på radion att den första tranan anlänt till Hornborgasjön idag vid 10-tiden på förmiddagen, i sällskap med två grågäss. Alldeles ensam stod den där och trumpetade, enligt en fågelskådare som var ute och spanade efter gäss och då fick syn på den. Så förutom alla andra vårtecken är det nu oomtvistligt: VÅREN ÄR PÅ VÄG! :-D

söndag 6 mars 2011

Kördagen i går

Det första jag måste säga är att det är en total FÖRMÅN att få vara med på en sådan här dag med kören. Stämningen är alltid på topp, alla är ambitiösa och ivriga att lära sig och våra ledare är laddade till tänderna med råd och dåd för att få oss att bli ännu bättre. Och alltid, alltid strålar solen från en klarblå himmel ...

Jag mötte upp Helén vid Carl Johans kyrka som överenskommet klockan åtta och vi plockade upp Anna nere vid Jaegerdorffsplatsen. Sedan styrde vi kosan mot Västerträffen, där vi tränar på onsdagarna och där våra gradiner finns. Ett gäng samlades där och dividerade och ackorderade om hur gradinerna bäst skulle ligga på släpet. När detta debatterats färdigt åkte vi till Åsa och dagens lokal, där jag packade upp mina mördarmuffins och lade upp dem dekorativt i en stor korg medan andra fixade kaffet och ställde upp gradinerna. Det skulle nämligen fikas på direkten, alla var kaffesugna och mina muffins togs emot med enorm glädje (som alltid). Jag åt tre stycken ... skammens rodnad färgar mina kinder när jag berättar det. Men det må vara hänt ... matlusten har inte varit så stor på sista tiden och det är bättre att äta det än inget alls, så resonerar JAG.

Mari Petterson, som var vår coach för dagen, är dirigent i kören Harmony Heights från Uppsala och en fantastisk kvinna på alla sätt och vis. Hon är ett riktigt krutpaket och expert på att förklara så att man fattar vad hon menar. Pringles-chips på över- och underläppen, kronan på huvudet, Barbra Streisand och Nanny Fine, säger jag bara. Fikonspråk för er som inte sjunger barbershop! :-D

Efter ett idogt arbetspass var det sedan lunchdags, Flygande Jacob med ris och sallad, som jag intog ute på verandan väl skyddad av min poncho. Det kom en och annan iskall vind, så den behövdes, men det var härligt att sitta ute och äta. Solen värmde faktiskt rejält när det inte blåste, så man fick verkligen en aning om vad som komma skall.

Efter lunch jobbade vi rejält på i så där tre timmar till inklusive eftermiddagsfika, där det serverades ljuvliga kärleksmums och en härlig äppelkaka som jag tror att tenor-Marianne hade bakat och det med bravur. Jag är svårflörtad när det gäller kärleksmums men den här var rejält chokladig och saftig.

Och det bästa av allt var att jag ORKADE. Jag behövde inte sitta ner och vila under passen, jag kunde delta aktivt, på ett helt annat sätt än innan. Detta fenomen gör mig så otroligt lycklig. Jag avskyr att känna att jag är sämre, att jag inte klarar av saker, att jag måste avstå från saker för att jag inte orkar - och att jag nu har nått målet att kunna vara med i kören igen för full sula är faktiskt ganska otroligt med tanke på hur dålig jag varit. Jag har satt upp som personligt mål att delta i varenda körövning den här terminen och ska göra mitt allra bästa för att uppfylla det. Jag är ju på god väg!

Sammanfattningsvis kan man säga att kören är det bästa lyckopiller man någonsin kan få. Man får tiofalt igen för vad man ger när man är där i form av gemenskap, omtanke, lycka, och glädje. Jag är så glad och tacksam för att jag hittade den här kören 1993 och kom med i den!

Tjåggarång!

fredag 4 mars 2011

Förväntansfull igen

I morgon har vi kördag i Åsa. Jag ska träffa Helén vid Carl Johans kyrka kl 8 för vidare färd mot Västerträffen (eller vad farao huset heter nu för tiden ...!) och ilastning av gradinerna. Jag kan ju inte bära någonting p g a Fritz (fisteln i vänsterarmen) och det känns alltid så fånigt att bara stå där och glo när andra sliter och släpar. Men det är som det är, Fritz är min livlina och blir han skadad blir det vääääldigt kärvt ...

Jag älskar kördagar och körhelger. I morgon ska vi bli coachade av Mari Pettersson (sp) från Harmony Heights i Uppsala. De är en suverän kör och jag ser verkligen fram emot detta, men även att få vara tillsammans med kören en hel dag. Det har jag inte varit på väldigt länge, jag har ju inte orkat. Därför är det en så grymt läcker känsla jag har nu, att jag ska delta hela dagen och verkligen orka med. För det kommer jag att göra!

Tjåggarång!

Veckans djur: Siamesisk kampfisk

SIAMESISK KAMPFISK
En god fader: föder upp sina ungar i ett bo av bubblor

Kampfisken är mycket omtyckt bland akvarievänner för sina flammande färger och sina slöjliknande fenor. Den härstammar ursprungligen från Sydostasien, eller mera precist från Thailand, där dess vilda släktingar lever i risfält, träsk och kanaler. Det finns ett dussin arter siamesiska kampfiskar, alla med likartade vanor, men de är alla i grunden olika de fiskar vi känner från Europa.

De kampfiskar vi har i våra akvarier hör till någon av de talrika stammar som odlats fram genom medvetet urval sedan arten domesticerades i Asien för kanske mer än 600 år sedan. De prisades redan tidigt högt för sin kampinstinkt. Folk i Thailand och Kambodja satte ihop ett par hanar, lät dem kämpa och slog sedan vad om vem som skulle vinna. Denna passion för spel uppmuntrade spridningen och odlingsarbetet med kampfiskarna över hela världen. Allteftersom urvalet av fiskar fortskred förstärkte man stammarnas stridsvilja. De former som därvid skapats genom talrika mutationer och ett selektivt urval har inte mycket gemensamt med sina vilda förfäder.

Kampfiskarnas beteende är intressant. De bildar ej stim utan lever i ensamma par. Varje hane upprätthåller ett revir från vilket han håller andra hanar borta. Om en hane kommer över gränsen blir han omedelbart och utan nåd utsatt för vildsinta attacker av revirinnehavaren.

Honan lägger sin rom i ett flytande bo av luftbubblor, vilka hålls kvar med saliv. Både hanen och honan vaktar över avkomman.

Lägger ägg
Kullstorlek: 80 - 250 ägg
Kläckning: Efter 24 - 30 timmar
Längd: 7 - 13 cm
Honan mindre och ej så starkt färgad som hanen
Livslängd: 2 - 3 år
Könsmognad: Ca 8 månader

Stam: Vertebrata
Klass: Osteichtyes
Ordning: Perciformes
Familj: Anabantidae
Släkte och art: Betta splendens

torsdag 3 mars 2011

Extradialys m m

Idag blir det ingen helledig fredag, för jag ska snart till dialysen. Eftersom vi åker iväg på kördag i morgon kan jag ju inte gå dit då, så nu blir det dialys idag och så på måndag, sedan kör jag vanligt schema igen på torsdag och lördag i nästa vecka. Det är bra att det går att byta dagar, så man slipper hoppa över en dialys, för det är ju inte bra, även om jag klarar ett tredagarsuppehåll utan synbara problem (kanske t o m ett fyradagars) - men jag vill inte utmana ödet. Man måste dock säga till i mycket god tid, för det är inte bara att ta in mig på en udda dag så här. Vår dialys är full intill bristningsgränsen, och när vi ska flytta om något halvår kommer de att minska ned antalet patienter, främst sådana som hör till andra landsting där deras egna dialysavdelningar är fulla. Det blir tydligen de som får omfördela så de får plats med "sina" patienter. Hoppas verkligen att jag slipper åka någon annanstans. Lundbydialysen har blivit som mitt andra hem med alla underbara människor som finns där.

I går höll min mor på att riva köket. Jag låg i mitt rum och sov, som jag brukar göra efter dialysen. Hon skulle värma på den goda levergrytan som vi skulle ha till middag i lugn och ro. Rätt vad det är kommer hon in och väcker mig och håller på att skrämma livet ur mig. "Isabel, du måste hjälpa mig!" Jag upp som en sprättbåge och undrar vad som har hänt - jag hade sovit i över två timmar, HÅRT. "Du kommer inte att tro dina ögon", sa hon. Väldigt försiktigt gick jag ut i köket och kikade runt dörrposten, för jag trodde minst hon hade rivit diskstället i golvet  - jag visste ju inte vad jag skulle få se. Men över halva golvet låg tomma glasskartonger och utspilld okokt spaghetti från flera påsar som vi förvarat där ... i en enda röra. Vi har använt det skåpet som något slags ... ja, jag vet inte vad, soptipp, förvaringsplats? ... och bara knött in kartonger och pastapaket. När nu stackars mamma skulle öppna dörren till skåpet kom alltihop farande ut.

Vi hade en munter stund - mamma kan ju inte stå böjd på det viset med sin eländiga rygg - så hon tog emot och sorterade vad jag plockade upp och sen klättrade jag i rent raseri upp på stegen och vräkte ut allt som inte hade ramlat ned, så nu har vi ett snyggt och prydligt skåp med pastaburkar, risburkar och tomma glasskartonger fint ordnade. Det ska fordras en sån sak för att man ska göra i ordning i ett stackars litet skåp. Bedrövligt! Men skönt att få det gjort! Om ni undrar, så har vi glasskartongerna att frysa in saker i plus att vi använder dem till matlådor att ta med till jobb. :-D

Tjåggarång!

onsdag 2 mars 2011

Tänkte väl det!

Idag ringde han som skickat mig brevet från AF igår. Han ville påpeka att det var fel veckodag utsatt. Han lät mycket trevligare än brevet, och jag passade på att tala ett allvarsord med honom och förklara min situation. Han strök mig med en gång från både möte och enskilt samtal och sa att jag behövde koncentrera mig på att bli så frisk jag kunde, och givetvis behövde jag inte tänka på det här mer. Tackar för det gör jag!!!

Gudar vilken grå och rå dag det har varit idag. Jag var ute och handlade och höll på att frysa näsan av mig på den korta stunden, och då var det ändå 3+ ute. Enstaka snöflingor såg jag också singla genom luften. Men jag tror på koltrasten jag!

Snart ska jag ge mig av till kören. Jag såg på schemat att vi ska jobba med "Feeling good" idag och också få lära oss en ny låt, "I got you", ni vet den där med James Brown. Jag älskar att lära mig nya låtar, och vår musikkommitté är så duktig som nöter och nöter med oss så att vi kan släppa noterna så snart som möjligt. Det kräver självklart en hel del övning hemma också, och vi har det så eminent att vi har stämfiler på vår medlemssida i kören så det är bara att gå in och lyssna och träna. Kören är suverän!!!

Tjåggarång!

tisdag 1 mars 2011

AF vet inte vad de pratar om!

Jag fick ett brev från Arbetsförmedlingen idag, som jag retar mig ganska friskt på. Det var en kallelse till möte angående rehabiliteringsinriktad arbets-någonting, och brevet var väldigt imperativt hållet i tonen. "Var vänlig och kom i god tid till mötet." Skriver man så till vuxna människor? Hade jag varit ansvarig för det brevet hade jag skrivit "Det är viktigt att man kommer i god tid till mötet." Det gavs inte heller några alternativ om man inte kunde, utan man fick veta att om man uppbar arbetslöshetsersättning (vilket jag inte gör i nuläget) och inte kunde komma på utsatt tid hade AF rätt att avanmäla en hos a-kassan. Dessutom uppmanades jag att ta med mig läkarutlåtande som styrker funktionsnedsättning av arbetsförmågan. Och jag kanske inte ska nämna att de skrev "fredagen den 8/3" när dagen är en tisdag.

Att det sedan är så med mig att jag har en dödlig sjukdom som jag skulle stryka med av inom max två veckor om jag inte får mina dialysbehandlingar är en annan sak, om än ganska viktig i sammanhanget. Det är inte aktuellt för mig att börja arbeta förrän allra tidigast på andra sidan sommaren, oavsett vilken instans som blandar sig i det hela. Jag ORKAR helt enkelt inte! Jag kan inte! Jag blir så trött av allt det här dialyserandet att jag sover flera timmar i sträck på eftermiddagen, jag mår illa och är trött av mina mediciner, och jag har haft det så rent ut sagt förjävligt svårt så länge att jag måste få läka så mycket jag kan innan jag åter kastar mig ut. Och varje gång jag tror att nu, nu är det inget mer, så tillstöter något nytt. Och att börja på ett jobb för att kanske nästan direkt få besked att jag ska bli transplanterad och bli sjukskriven i minst 6 månader till ...

Visst, jag förstår att AF bara gör sitt jobb, men man kan göra sitt jobb på många sätt. Till att börja med kan man hålla en anständig ton i de brev man skickar ut till de arbetslösa, som i de allra flesta fall inte bett om sin arbetslöshet och inte önskar något högre än att livet ska komma i normala gängor igen.

Tjåggarång!