Lycklig (igen!)

Efter en sådan totalupplevelse som jag hade i helgen brukar det alltid kännas lite tomt och tråkigt. Har man haft så mycket kring sig, fått känna så mycket glädje, så blir det lätt lite mellanmjölk att komma tillbaka till vardagen. Men den här gången känner jag inte riktigt så. Eftersom jag aldrig trodde jag skulle kunna åka från början känns allt det här som en enorm, gigantisk jättebonus! Dessutom känner jag mig oövervinnerlig. Jag kan fixa det mesta! Jag hängde med hela helgen, travade som en tokig nedför backarna i Stuttgart (ja, träningsvärken har försvunnit nu!), och orkade med nästan alla klasser - även om jag ibland var tvungen att uppsöka tystnaden i "rosenträdgården" på andra våningen där konferensrummen låg. Har fått nya vänner, både tyska och amerikanska, på Facebook (jag vet att jag är en FB-nörd) och det gör att linan inte känns kapad mellan mitt dagliga liv och det här konventet.

Igår på dialysen flög jag nästan lika högt som våra plan gjorde där ovan molnen. Sköterskorna ville ju höra hur jag haft det och jag berättade såklart mer än gärna. T o m min läkare kom och frågade hur jag haft det och om jag hållit mig ifrån gurka där nere ... Han påpekade att jag såg glad ut, "men det gör du ju alltid", sa han där jag satt med min Spaghetti Carbonara. Skönt var det i alla fall att inte behöva gå dit idag! Jag sov som en stock inatt, resan sitter fortfarande i systemet.

Arbetet på boken fortskrider, men långsamt. Jag vill som sagt inte stressa fram något. Men det känns som om det kommer att bli bra!

Tjåggarång!

Oj oj oj ...

Herregud vilken fantastisk helg kören har haft i Stuttgart! Vi bodde på vandrarhemmet Jugendherberge Stuttgart International och allting skedde där. Lyx med dusch på rummet på ett vandrarhem! Maten lämnade dock en hel del övrigt att önska. Av en slump slank jag, Solveig, Kerstin och Helén ned i stan på fredagsförmiddagen (lunchen på fredagen ingick ju inte i workshopen) eftersom vi var hungriga som vargar och behövde något att äta. Då upptäckte vi hur högt upp vandrarhemmet faktiskt låg jämfört med stadens centrum! Men Helén är en av dessa avundsvärda människor som har inbyggd kompass och radar och vi tog oss nedför backarna och de branta gatorna och frågade oss fram till ett steakhouse som vi hört skulle ligga i centrum mittemot Westbahnhof. Och mycket riktigt, där låg Stuttgarter Hofbrau. Jag åt en Block Burger, en kolgrillad hackebiff, med bakad potatis och sourcream och coleslaw. Det gick ned med besked kan jag säga. Sedan rymde vi från den trista lunchen på lördagen också och gick till samma ställe, så mina ben är mer än halvdöda av träningsvärken efter gåendet i alltför platta skor ... Det bör dock i ärlighetens namn nämnas att jag blåvägrade att ens försöka gå uppför alla dessa backar och trappor igen, så det blev taxi tillbaka till vandrarhemmet!

Det skulle ta för stor plats och kanske vara för trist för icke körmänniskor att läsa om allt vi gjort och allt vi lärt oss, men helgen har varit totalt outstanding. Kvartetten Timeless från USA var våra coacher, och i den kvartetten ingår de gamla ex-Rumors-medlemmarna Dale Syverson (världens underbaraste bariton) och Peggy Gram (världens underbaraste bas). Gothia fick också en härlig coachning av Bonnie, leaden i kvartetten, som fick kalla in Dale eftersom vi var så bra att hon inte riktigt visste vad hon skulle göra med oss. Dale gjorde underverk särskilt med basarna, som nu tar för sig som aldrig förr men "på tredje våningen". Vi har alla lärt oss mycket mer om den där tredje våningen, som är ett bra ställe att vara på om man vill hushålla med sin luft (vilket jag haft problem med i alla år eftersom jag ibland tycker att jag läcker som ett såll). På lördagskvällens show var det vi som fick mest jubel och applåder av alla (förutom Timeless förstås), och det är ju förstås bara som det ska vara. Don efter person! När vi hade sjungit "What'll I Do", vår tävlingsballad förra året, grät Dale så mycket att Timeless inte kunde gå upp och sjunga direkt efter oss som det var tänkt, utan de fick vänta en liten stund så hon kunde samla sig. Det var inte bara sången, sa hon, utan det var vårt sound och våra ansikten, vårt engagemang.

Flygresorna åt båda håll gick bra, förutom att alla på mitt flyg, förutom jag och Kerstin (samt Petra och Helén, men de hade sitt bagage med sig i kabinen) förlorade sitt bagage i Berlin. De fick dock igen det på kvällen, men en del väskor var mer än lovligt tilltygade. De såg ut som om de varit i helvetet och tillbaka. Jag upptäckte igen hur mycket jag älskar att flyga! Start- och landningsögonblicken är magiska för mig, men mest starten. Så fort går det alltså att komma upp bland molnen! Där är jag ju för jämnan förstås när jag tränar med kören och vid många andra tillfällen också ... :-D

Tjåggarång!

Askmoln och annat smått och gott

Nu sitter jag nöjd och belåten igen efter dagens gigantiska tvättpass. Äntligen är hela lasset klart, uppdelat på två dagar. Vad gör man inte för konsten? Och mamma värmde rester från gårdagens ljuvliga Korv Stroganoff åt mig och kokade ris till, så jag hade bara att sätta mig vid dukat bord. Min mamma är världens goaste. Hon har gått igenom så mycket i sitt liv och gör fortfarande med sin svåra reumatism och kassa rygg, men ändå hjälpte hon mig att hänga upp kläder idag och fixade käk och allt. Det är ju så, man slutar aldrig att vara barn till sin mamma. Och jag önskar bara att jag kunde hjälpa henne mycket mer än jag redan gör, men jag måste vara realistisk. Jag orkar knappt med mig själv med den här sjukdomen.

Idag har jag varit och gjort magnetröntgen på hjärnan. Jag har väldigt förhöjda halter av ett ämne som heter prolaktin, och det kan vara förorsakat av min njursjukdom. De vill bara förvissa sig om att jag inte har någon skit på hypofysen. Och det har jag bestämt att jag INTE har, för någon gång får det fan ta mig räcka.

Idag fick vi veta att ännu en vulkan på Island, Grimsvötn (???) har fått ett utbrott. Genast får man då hjärtat i halsgropen, för man minns ju hur det var förra året när Eyjafjallajökull fick spatt och spydde ut aska och lava. Hur ska det gå med flighten på fredag till Stuttgart? Nej, det kommer inte att bli några problem. Det har jag också bestämt. När jag nu äntligen kan åka med efter alla omständigheter, så ska INGENTING äventyra min resa! Då gör jag myteri!

Jag har börjat skriva på boken nu. Det bästa var, kände jag, att börja med någonting där det säkert skulle flyta på med skrivandet, så jag började med min älskade Fritz. Just nu känner jag en mycket stor ömhet för honom. Så dålig som han var när han dog och blev räddad av den snygge norske kirurgen i allra sista minuten, och som han ändå spottade upp sig och började jobba t o m mycket bättre än innan. Jag lär väl aldrig glömma hur de var inne varje halvtimme och lyssnade och kände på honom, medan jag log segervisst och gjorde tummen upp. Dessutom höll de på att skratta ihjäl sig åt hans namn. En fistel som heter något, och så ett namn som Fritz!

Kunde inte låta bli att käcka till det idag efter magnetröntgen heller. Jag frågade om jag fastnade på plåtarna (svaret kommer till min läkare efter 5 dagar sa de). "Jodå", svarade sköterskan, "det blev jättefina bilder." "Bra det, för jag log nämligen!" sa jag ...

Tjåggarång! :-D

Resfeber!!!

Jag har just kommit upp från tvättstugan där jag avslutat dagens tvätt plus satt upp mig i morgon. Vi hade så mycket att jag var tvungen att dela upp det på två dagar, och jag måste ha rena kläder med mig till Stuttgart. Vi åker ju på fredag, jag tror knappt det är sant! Jag har väntat så länge på just den här dan, och de e skönt att den äntligen kommit ... hahaha! Resfebern har faktiskt börjat sätta in. Det är konstigt det där att man alltid blir lite nervös innan man ska åka någonstans. Det var så länge sedan jag flög också. Hoppas jag inte har hunnit utveckla några konstiga fobier sedan 2004 när vi flög till Alicante, mamma och jag.

Och så medicinerna. Dem ska jag ordna i god tid så det inte blir gjort kvällen innan jag ska åka och så glömmer jag hälften. Får inte heller glömma mitt tjusiga engelska intyg som jag fått av min läkare om vilka mediciner jag behöver för min sjukdom (jag fick rätta några fel i det). Och så ska jag växla pengar ... och så ska jag ... och så ska jag ...

Ah, vad tusan, det ordnar sig säkert. Jag har åtminstone ett giltigt pass! Tror jag! Bäst att kolla ... och så ska jag ... och så ska jag ... och ...

Tjåggarång!

Trassel och krångel i datorvärlden

Tittut, har ni saknat mig? JAG har saknat mig! På ett par dagar har det inte gått att komma in på min blogg p g a "för lång URL". Jo, jag kom in på själva bloggen, men kunde inte göra något där till min stora frustration. Inte för att det har hänt något direkt, men jag vill ju kunna blogga när andan faller på. Och inte vet jag varför URLn plötsligt var lagom lång nu heller.

Är fullständigt uppslukad av boken "Shantaram" som jag lånade av min brors kompis Emma. Jag är snart klar med den nu och den har över 900 sidor. Jag har aldrig läst maken till bok att hålla en fängslad i så många sidor. Man tappar aldrig intresset. Jag måste införskaffa mitt eget ex så fort jag går förbi någon Pocket Shop. Köpte en annan pocket idag som heter "En mässa för de döda" och handlar om Paris och armeniska kretsar där, den verkar väldigt bra. ICA har börjat ha ett riktigt stort bokbestånd, kul tycker jag!

Och så ska jag väl inte nämna att jag på kort tid skaffat ytterligare tre st av "Det medeltida ..."-serien och väntar på den fjärde och sista, sedan har jag alla sju. Jag är galen, det vet jag, men finns det flera delar i en serie vill jag ha dem alla så fort som möjligt.

Nej, nu är det dags att uppsöka sängen. I morgon är det först städning, sedan promenad med Frivilligcentralen och sedan fotvård med mamma på Linnégatan. God natt!

Tjåggarång!

Här doftar Spanien!

Lök och vitlök som fräser i olja ... det luktar Spanien och det är en oslagbar aptithöjare för mig. Det är en doft som jag önskar jag kunde konservera på burk och öppna när jag är aptitlåg. Det blir sen middag idag, mycket sen ... men det blir ris, tomatsås och fläsk! MUMMA!

Tjåggarång!

Våt grönska

Har ni tänkt på hur vacker den nyutspruckna grönskan blir när det regnar på den? Den lyser smaragdgrönt i gråheten och det doftar syrligt grönt i luften. Jag står ibland ute på balkongen och tittar på de två träden som växer alldeles nedanför. Jag minns när de var alldeles nyplanterade när kvarteret inte ens var färdigbyggt, och nu når det ena trädets topp nästan upp i nivå med vår balkong. Det är SÅ man märker hur tiden går, om man inte har några barn så att man kan förundra sig när de plötsligt fyller 20. (Om man inte vill stå framför spegeln och räkna grå hårstrån förstås, men roligare kanske man kan ha!)

Mandelkakorna blev en succé på dialysen idag. Jag har bjudit sköterskorna på den förr, men det var många som inte jobbade då och som fick chansen att smaka idag. Min egen läkare kom ner och berättade att han ätit två bitar. Läckergommen!

Fick veta idag att jag kommer att få skjuts av Bari-transporten till Landvetter den tidiga morgonen vi ska åka till Stuttgart. De plockar upp mig på lämpligt ställe. Skönt att ha vänner som ställer upp för en icke bilburen körkompis!

Idag var det pannbiff med lök till middag, "rester" från igår. Vi gör alltid en rejäl laddning som räcker i minst 2 dagar. Och jag måste säga att pannbiff hör till mina 5-i-topp-rätter. Jag älskar det, särskilt när man har så mycket hackad lök i färsen som vi alltid har, både i pannbiff och köttbullar. Det ska smaka rejält med lök när man biter i dem! Och massor av gyllenstekt lök ska det vara till, så det så!

Ikväll till Eurovision blir det grönsaksstavar med vitlöksdip. Dipen gör vi såklart själva. Jag fick ett sådant sug efter det i dialysstolen idag, riktigt kände hur gott det skulle vara med morot och gurka och en stark vitlöksdip.

Min aptit har varit lite bättre på sista tiden, tack och lov. Jag tror att när jag balanserar upp målen på rätt sätt med näringsdrinkar får jag inte den här trista aptitlösheten. Illamåendet efter maten har också gett med sig (peppar, peppar) vilket är jätteskönt, för fy vad tråkigt det är att känna det så fort man svalt sista tuggan! Jag kan ju inte suga i mig hur många hallonkarameller som helst heller ... :-D

Tanken på att skriva en bok mognar för varje dag i mig. Men det är viktigt att låta det få ta sin tid och inte stressa fram något som inte blir bra, bara för sakens skull. Jag måste ju tänka tillbaka på hur det var i början, hur jag kände mig, hur orden föll, hur rädd jag faktiskt var att jag inte skulle överleva min kollaps här hemma. Men jag blir väldigt exalterad vid tanken på att skriva om allt det här, något jag förstår mig på och har upplevt. Jag kan knappt bärga mig tills jag får sätta igång. Undrar om man borde skriva några stycken först och sedan skicka till förlag och höra om det finns intresse att ge ut det? Jag är ju inte så dum att jag tror att de ska acceptera allting på direkten, men jag tror faktiskt inte att det finns mycket skrivet om det här ur patientsynpunkt. Sedan vill jag ha det gjort så att jag känner att det är JAG, m a o med några recept inbakade här och där och lite annat snack. Det ska inte bli en fackbok som helt strikt håller sig till vad som är bra att äta vid njursjukdom eller så.  Nej, det ska vara JAG. Och jag fuskar med både ost och annat när andan faller på!!!

TjåggaRÅNG! :-D